Statsminister Stefan Löfven säger i en intervju med Dagens Nyheter (14/8) att "vi nu har lagt grunden för att det inte bara finns två alternativ i ett parlament med åtta partier." Det han avser är det nya regeringsblocket där Centerpartiet och Liberalerna har lämnat sitt gamla block med M och KD för att istället stödja S och MP. Löfven för också ett matematiskt grundat resonemang där han säger att eftersom Socialdemokraterna nu har 28 procent i röststöd så är det rimligt att räkna med att det socialdemokratiska inflytandet på politikens utformning ligger någonstans i det häradet.
Stefan Löfven gestaltar i detta sammanhang en socialdemokratisk paradgren. Förmågan att pragmatiskt anpassa sig till ändrade förhållanden är – precis som i livet i stort – en avgörande egenskap också i politiken. Darwins 1800-talsupptäckt av det "naturliga urvalet" är kort sagt tillämpligt även inom det politiska.
Tidigare var Socialdemokraterna i det närmaste ensamma herrar på täppan. De andra partierna anpassade sig till det stora partiet istället för att anpassa sin politik och sina samarbetsattityder för att försöka gripa makten och därmed förpassa S till opposition.
Nu är det lite annat ljud i skällan och konkurrensen kommer förmodligen att hårdna framöver. Men för stunden sitter S tämligen stadigt i regeringskansliet. Sverigedemokraterna är det parti som mest
påminner om Socialdemokraterna när det kommer till anpassningsförmåga och samarbetspragmatism. SD har dock andra historiskt betingade problem som gör att det antagligen kommer att dröja ganska länge innan de ingår i ett regeringsblock på riktigt.
För dagen är det därför faktiskt svårt att se så mycket mer än två regeringsalternativ i riksdagen. Antingen som nu en S-regering i inbäddad i ett mer liberalt block med någon form av stöd från V. Eller en M-regering inbäddad i ett liberalkonservativt block med någon form av stöd från SD.
Från vänster och höger anklagas S för att "bara vara intresserade av makten." Kritiken är smått obegriplig. Partier kan tvingas i opposition genom valresultat och förhandlingsunderläge. Men att frivilligt gå i opposition trots att det finns chans att regera; sådant gör bara partier som inte vill vara en del av det naturliga urvalet.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se