Arbetsförmedlingen har från och med 1/1 2018 uppdraget att genomföra den "utbildningsplikt" för lågutbildade nyanlända som bestämts av regeringen och de fyra borgerliga partierna. Plikten innebär att den som nekar anvisad utbildning – utan att ha ett riktigt jobb – kan förlora de 308 kronor om dagen som betalas ut i etableringsersättning. "Den som inte har tillräckliga kunskaper för att få ett jobb under etableringstiden ska utbilda sig", sa statsministern i regeringsförklaringen förra tisdagen.
Utbildningsplikten är en mycket stor reform som alltså ska dras igång om lite drygt tre månader. Jag håller mig här till regeringens egna siffror som de förmedlats till mig av arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johanssons pressekreterare. Ungefär 80 000 utrikes födda människor bedöms vara "kvarstående i etableringsuppdraget 2017". Cirka 30 procent av dem har utbildning under grundskolenivå och lite drygt 15 procent har grundskolenivå. Det indikerar att ungefär 35 000 människor är så pass lågutbildade att de svårligen kan skaffa sig stadiga jobb på den svenska arbetsmarknaden och således utgör en tänkbar målgrupp för utbildningsplikten.
Regeringens egna beräkningar tyder också på att det förhåller sig på det viset. När de nyanländas (här talar vi om hela gruppen alltså även den dryga hälft som har gymnasial/eftergymnasial utbildning) sysselsättningar mäts 90 dagar efter 24 månaders genomförd etableringsplan på Arbetsförmedlingen så visar det sig att bara fyra procent har arbete utan stöd och subventioner medan endast sex procent deltar i "reguljära studier."
Utbildningsplikten skulle således omfatta runt 30 000-35 000 människor; bara nästa år. Det är ett pliktfyllt jätteåtagande som kräver en väldig massa kvalificerade lärare och utbildningsplatser. Jag ringde Arbetsförmedlingens presschef för att fråga hur långt de hunnit i förberedelserna av utbildningsplikten? Presschefen hänvisade mig till regeringskansliet. Arbetsförmedlingen hade ännu inte fått uppdraget och regelverket.
Utbildningsplikten är nog rätt tänkt. Men är det riktigt seriöst? Motsvaras plikten för enskilda människor av ett fungerande ansvar hos det allmänna? Eller är alltihop mest ett pliktfritt slag i luften?
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se