Konstnären Lars Vilks öde är i sig själv en installation av den svenska offentlighetens stora svårigheter med att sköta sitt jobb när det kommer till islam och muslimer. I en färsk artikel (15 maj) i Sydsvenskan skriver Olle Lönnaeus: ”I nio år har Vilks varit utstött av konstvärlden, föraktad av många politiker och journalister som sett honom som rasist och SD-anstruken, en fegis som slår på människor i underläge. Stödet för hans yttrandefrihet har varit klent, trots alla mordhot.”
”Det är skamligt att en hopplöst föråldrad religiös dogmatik ska gå in i politiken och tas på allvar”, säger Lars Vilks till Olle Lönnaeus. Det är också skamligt vilket klent stöd Vilks har fått under de nio år som gått sedan han avbildade profeten Muhammed som en rondellhund och islamister utfärdade den första dödsdomen mot honom.
En tongivande vinkel i texten berör sådana breda teman som ”vilken är konstnärens roll i samhället?” För mig är dessa partier av intervjun något av en självkritisk ögonöppnare. Jag har inte fullt ut insett betydelsen av Vilks utforskande konstnärskap. Jag har slarvat; sett honom som en mediekåt provokatör när hans konst i grunden är en strid för frihet och demokrati.
Lars Vilks betonar att ”hans uppgift som konstnär inte är att servera färdiga svar, utan att skapa processer, överskrida gränser, sätta stenar i rullning – det är reaktionerna på det han gör som blir konstverket. (--) Folk vill avkräva mig en trosbekännelse. Sånt är det värsta jag vet!”
Det resonemanget leder in till det andra dominerande tankespåret i intervjun med Vilks. Han säger: ”En journalist ska inte ta ställning och skriva moralkakor. Ni ska rapportera vad ni sett och hört och förstått.”
Lars Vilks tycker nu sig ana en förändring. Värderingskollapsen inom Miljöpartiet (Kaplan/Khan), konkursen för den oreglerade invandringspolitiken, de islamistiska terrordåden som närmar sig Sverige geografiskt och ideliga rapporter om stenkastande, kvinnoförtryckande och stenåldersmässiga klankulturer i förorterna får alltfler att inse ”att man varit lite väl tolerant mot de intoleranta”, säger Vilks.
Konstnären Lars Vilks har med fara för sitt eget liv starkt bidragit till att förnekelsen inom politiken och journalistiken har tappat mark.