Landshövding Elisabeth Nilsson är ordförande i den östgötska Allmänna försvarsföreningen. Häromkvällen samlade Nilsson och Försvarsföreningen ihop ett hundratal människor till Hörsalen på Linköpings bibliotek som ville lära sig mer om ”Den nya krigföringen – cyberhot och påverkansoperationer”. Jag var där.
Mattias Hansson är överste i Försvarsmakten och sannolikt en av dem i aktiv tjänst som har längst erfarenhet av militärt underrättelse- och säkerhetsarbete med koppling till internet. Hansson uppträdde med föredömlig militär pedagogik. Rappt och tydligt och gjorde han klart att ingen i Sverige har ”Hela bilden”, att Sverige saknar en gemensam säkerhetsstandard och att de största säkerhetshoten sannolikt utgörs av medarbetares slarv och okunskap.
Ett av exemplen han använde var USB-minnen – ni vet de där små stickorna man stoppar in i datorn för att spara eller starta någonting. ”USB-minnen är gjorda för att tappas bort”, sa Mattias Hansson. För den stora publiken i Hörsalen berättade Hansson att det trots riskerna med borttappade USB-minnen så är det inte ovanligt att medarbetare på statliga myndigheter – och/eller stora företag – använder USB-stickor för känsligt material. ”Än värre är om de också sätter in stickan i datorn därhemma och därmed riskerar att bli lätta byten för den som är ute efter uppgifterna. Hemdatorer är mycket lätta att hacka sig in i”, sa Mattias Hansson.
Hur det är med övriga Sverige vill jag lämna osagt. Men efter att ha lyssnat på Mattias Hansson känner jag mig rätt säker på att Försvarsmakten har hyfsad beredskap inför den nya krigföringen på nätet.
Mina varmaste känslor under kvällen i Linköping väcktes emellertid för arrangören: Allmänna försvarsföreningen som sådan. Det var inte så länge sedan som föreningen i Östergötland var nära att läggas ner eftersom de militära övningsförbanden lades ner och eftersom ”ingen” verkade bry sig om försvaret. Det där med krig var ute och ryssen var svag. Men stora insatser från ett antal försvarsvänner – inklusive landshövdingen – räddade kvar föreningen. Och nu är Försvarsföreningen stabil och växande igen.
När allt går bra är det lätt att vara populär. När det är lite kärvare krävs det uthållighet och seghet. Vilket är precis vad de östgötska försvarsvännerna visat. Det bör resten av oss vara tacksamma för. Vad kan vara viktigare än att försvara det vi är och det vi har?