Så har väl förmodligen Miljöpartiet haft sin värsta stund. Och har jag fel i det antagandet så spelar det ingen större roll. Får de i närtid ännu värre stunder än vad denna vår har bjudit på så är MP nämligen inte så mycket att prata om längre. Då går de i drickat.
Dagens opinionssiffror – i gårdagens stora SCB-mätning 4,4 procent – och stormen runt konstiga värderingar, avgångna statsråd och löftesbrott/kraftiga åsiktsskiften när det gäller invandring, kolkraft och kärnkraft; det räcker gott och väl att bita i för de gröna.
Sedan någon vecka tillbaka kan Miljöpartiet åter räkna in sex stycken personer i statsrådskretsen. Den biträdande finansministern Per Bolund och även kulturministern Alice Bah Kuhnke har kommit in i regeringsmaskineriet utan några större mankemang. De två helt nya statsråden Peter Eriksson och Karolina Skog står med fötterna på jorden och kan nog ha väljartycke båda två.
Det nya språkröret Isabella Lövin debuterade i Agendas partiledardebatt i söndags. Hon var supertydlig med att det finns ett stort egenvärde med att Miljöpartiet är regeringsdugligt och har visat att de förmår att ta svåra beslut och att stå för dem. Så är det förstås. Och är det någon miljöpartisthöjdare som kan säga sådana saker utan att rodna så är det väl just Isabella Lövin.
Miljöpartiets sjätte statsråd är Gustav Fridolin. Jag tror att han har det lite jobbigt just nu. Gruppdynamiken i MP-gruppen har förändrats radikalt. Fridolin är mer problembarn än stjärnskott för tillfället. Det är liksom han som är kvar av det gamla och mörka; det som försvann ut med Mehmet Kaplan och med Åsa Romson. I ryggsäcken ligger ett utdraget försvar av Mehmet Kaplan och det beramade "skitomdömet" om sin egen regerings politik. Fridolin – som är utbildningsminister – bär också med sig omogna uttalanden om att "fixa skolan på hundra dagar" och ett brådmoget och pretentiöst tal till Sveriges alla lärare.
Det där ska ju förstås inte ligga honom till last i alla hans dagar. Förhoppningsvis är han på allvar inne i en utvecklingsfas där han på djupet förstår varför det gick så fel för det gamla Miljöpartiet. Och att han är beredd att ta en ny roll i det nya parti som nu börjar den mödosamma klättringen uppåt igen.