Kriget i Syrien utvecklas alltmer till det slags ställföreträdande krig som var vanliga i världen under kalla krigets dagar. USA och dåvarande Sovjetunionen stred mot varandra genom att ge understöd åt – ofta vedervärdiga – regimer och terrorister/gerillor som krigade mot varandra. Det här pågick bland annat i Latinamerika, i Vietnam, i Afghanistan och i Afrika. Sedan Sovjetkommunismen gick i drickat i början av 1990-talet har krigandet minskat betydligt.
Kriget i Syrien håller oroväckande nog på att utvecklas till en bladvändare bakåt. På ena sidan en mycket brokigt sammansatt opposition med bland annat islamistiska extremister. På andra sidan regimen Assad som i långa stycken uppvisar en total hänsynslöshet gentemot sina egna medborgare. Iran ger stöd åt regimen i Syrien medan Saudiarabien backar upp oppositionen. Under det senaste året har Ryssland trappat upp sitt militära stöd för Assads regim. Rysslands flygstridskrafter innebär en påtaglig förstärkning och den islamistiska oppositionen förlorar stadigt mark och makt.
USA har däremot hållit en lägre profil i sin supporterroll till Saudiarabien och oppositionen i det syriska kriget. Den tidigare presidenten Barack Obama var mycket tveksam till att ge sig in militärt i händelserna. USA valde under Obama att avstå från att ingripa även då fruktansvärda kemiska vapen användes i kriget.
Att vara källkritisk är inte lätt i de här sammanhangen. Att regimen vid upprepade tillfällen har använt kemiska stridsmedel är emellertid ovedersägligt enligt bland andra FN. För ett par veckor sedan gick USA plötsligt till militär attack mot Assad; och indirekt mot Ryssland. Enligt president Donald Trump var det militära angreppet "en varning till en kriminell regim" för det gasanfall som dödade ett stort antal människor några dagar före anfallet. Strax före påsk möttes Rysslands och USA:s utrikesministrar. Mötet var ”frostigt” enligt kommentarerna i SVT. Men ändå inte helt iskallt. Putin och Trump kanske inte är predestinerade att traska patrull i Nixons och Brezjnevs fotspår; kanske behöver inte Syriens arma folk fastna i krigets kylskåp för decennier framåt?