Statsminister Stefan Löfven har bjudit in de fyra borgerliga riksdagspartierna till överläggningar om förbättringar av terrorbekämpningen i Sverige. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna bjuds däremot inte in till de här förhandlingarna som inleds nu efter påskhelgen.
Inbjudningar och invitationer är en del av den klassiska politikens och diplomatins verktyg. Att bjuda in den men inte den och/eller att bjuda in den med armbågen och den med hela famnen är en typ av vedertaget signalskickande alltsedan de dagar då makten helt utgick från hovet, slotten, kungar och drottningar.
Regeringen kan ha sina motiv till att göra som de gör; motiv som inte jag känner till och därför inte kan värdera. Det är även lätt att förstå om S och MP känner behov av att markera avstånd till Vänsterpartiet i en tung fråga som terrorbekämpning. Vänstern uppträder okamratligt och ensidigt självförhärligande mot både S och MP i det budgetsamarbete som ännu pågår. Och Sverigedemokraterna bjuds aldrig in; så i det fallet är det ju business as usual.
För min egen del skulle jag nog emellertid ha agerat annorlunda och bjudit in både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt. Förr eller senare så kommer den dagen då Jimmie Åkesson bjuds in för första gången till förhandlingar. Ju mer den där första inbjudningen skjuts framåt i tiden, desto mer laddad blir symboliken. Den första inbjudningen kommer att få enorm uppmärksamhet och den kommer att analyseras fram- och baklänges i varenda tillgänglig studio.
Dagens inbjudningstillfälle är – förhoppningsvis – det bästa som kommer att yppa sig på många år. Efter terrorattacken finns ett slags ”nationell samling-anda” som gör att statsministern med sin nyfunna auktoritet lätt hade kunnat hantera kritik mot en bred inbjudan. Risken för att SD skulle chikanera inbjudaren med ett ”nej tack” är dessutom minimal.
Vänsterpartiet borde bjudas in för att testas. Pallar de med svåra, tunga beslut som är impopulära bland väljare och V-sympatisörer? Eller kommer de att hoppa av när det blir för besvärligt?
Det bästa är att ge dem chansen att visa vad de går för. Eller inte går för. Kort sagt låta dem som inte pallar mäla ut sig själva. Det vore en klok inbjudningspolitik.