Det var omöjligt att inte le lite stillsamt åt hela situationen. I SVT:s Aktuelltstudio stod Hans Linde från Vänsterpartiet, Liberalernas partiledare Jan Björklund och SD:s ledare Jimmie Åkesson. Politikerna var inringda för att säga något om resultaten från vallokalsundersökningarna i det nederländska parlamentsvalet som avgjordes denna kväll.
”Extrem” var ordet för kvällen. Björklund och Linde tävlade med varandra om att säga ordet flest gånger och med störst eftertryck. Medieupplägget var sådant att Björklund och Linde – vars systerpartier backade i valet i Nederländerna – representerade vinnarna medan Åkesson – vars systerparti ökade ganska så påtagligt – stod på förlorarnas sida.
Medielogiken i detta märkliga upplägg styrs – som allting annat nuförtiden – av fixeringen vid partier som är negativa till invandring och EU. Det som ”firades” i Aktuelltstudion var sålunda att det ”extrema” Frihetspartiet under Geert Wilders inte blev så stort som vad många hade trott!
Samtalet i studion frustade av iver att döma ut det och detta i det nederländska valet som ”extremt”, ”högerextremt” och ”extremt” populistiskt. Till och med Åkesson svängde till det med extremordet vid ett tillfälle; tveksamt dock vem eller vad han syftade på.
Eftersom ytterst få i Sverige har mer än väldigt ytliga kunskaper och insikter om nederländsk politik, om landets valsystem och om deras med svenska mått mätt väldigt spretiga partisystem så är sådana här diskussioner – som den i Aktuellt i onsdags kväll – egentligen ett slags ställföreträdande önskedrömmande om svensk politik.
Och drömmarna kan kanske slå in vad det lider. Fast vad på ett annat sätt än vad de mest frekventa extremtjoarna kanske tänkt sig. Vi har det ännu inte som i Holland där det största partiet har cirka 20 procents väljarstöd och där de flesta partier är väldigt små och har svårt att nå utanför sina egna bubblor med sin politik. Men visst är vi på väg åt det hållet med ett växande antal udda och relativt historien extremt små partier och med partiledare utan breda förtroendesiffror bland medborgarna.
Och ju mer de där småpartierna – likt Lindes och Björklunds partier – skäller sådant som just deras fem procent inte tycker om för extremt; desto fortare går rallyt ut mot ytterkanterna medan normalitetens politiska mittfält ekar alltmer extremt ödsligt.