Peter Fredriksson är generaldirektör på Skolverket. För någon vecka sedan tog Fredriksson till orda på DN Debatt. Den svenska skolan har problem, slår generaldirektören fast och pekar ut tre ”ödesfrågor som måste hanteras”: Bristen på lärare, segregationen och styrningen på lokal nivå.
Efter att myndigheten har intervjuat ett stort antal skolchefer och rektorer i Sverige har Peter Fredriksson bankat ihop tio punkter till ett slags program för förändring. Det är säkert bra och klokt allt som står där i de där punkterna. Jag har dessutom höga ingångsvärden av förtroende för Peter Fredriksson.
18 augusti 2017 kommenterade jag här i tidningen en intervju i tidningen Dagens Samhälle med den då tämligen nyutnämnde skolverkschefen Peter Fredriksson. I intervjun visade Fredriksson – som har en bakgrund som lärare och rektor – att han har fokus på kunskap och resultat på ett rakt och otvunget sätt och utan en massa ideologiskt bjäfs: "Han säger som det är om ansvarsfördelning: 'Utan egen ansträngning kommer ingen elev någonvart.' Om inte Fredriksson skjuts i sank av kampanjpolitiker och fackliga särintressen så kan han vara den som får svensk skola på fötter igen”, var mitt omdöme då.
Knappast något i Fredrikssons DN-artikel motsäger i och för sig mina förhoppningar från augusti förra året. Men är inte det verkliga ödesproblemet att kunskapsresultaten är för dåliga? Och borde inte det problemet vara själva utgångspunkten för allt annat?
Läggs styråran om så att vartenda förskolebarn, varje elev, lärare, förälder, rektor, skolägare och alla skolverkstjänsteman är helt på det klara med att det är kunskap som allt handlar om så kommer många andra problem att bli lättare att hantera. Segregation i sig står ju inte i absolut motsättning till goda kunskapsresultat. En viss mängd lärare har på motsvarande sätt inga absoluta band med goda kunskapsresultat. Lokala kommunpolitiker/friskolor är bara ett problem då de inte förmår att framgångsrikt styra mot uppsatta kunskapsmål.
Det jag vill ha sagt är inte att det finns några enkla lösningar. För det gör det inte. Om skolan går all in på kunskap så kommer fler lärare, fler elever, fler rektorer, fler friskolor och fler kommuner att göra samma sak.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se