Missnöje och populism är två begrepp och attityder som är oförtjänt baktalade i dagens politiska salonger. Elitism och aktivism – som ofta är tvillingsjälar – står desto högre i kurs. Baissen för missnöje/populism och haussen för elitism/aktivism är en grundläggande förklaring till den svenska politikens avgörande förtroendeproblem. För att börja från toppen – vilket man bör när så är möjligt – så är Sveriges nya regering ett tydligt exempel på detta. Regeringsbildningen är i sig själv ett elitistiskt projekt; styrt av aktivismen hos de borgerliga små stödpartierna – framförallt Centerpartiet.
Berättelsen om regeringens tillblivelse är starkt elitistisk med betydande aktivistiska drag. Det sägs att regeringen bildats för att isolera Sverigedemokraterna. Därigenom sägs regeringen bara genom att ha bildats också ha räddat den svenska demokratin genom att blockera andra partier från att kunna införa odemokrati genom samarbete med SD.
Det som givit Sverigedemokraterna möjligheten att växa till ett stort parti är ett utbredd medborgerligt missnöje med invandrings- och integrationspolitiken under det senaste dryga decenniet. I mätning efter mätning har medborgarna pekat ut just dessa problem som de allra viktigaste i samhället. Men den regering som nu bildats pekar istället ut kombinatet SD/invandring och integration som den stora utmaningen för Sveriges väl och ve. Att betrakta Sverige på det sättet kräver stora doser av smalsynt centervänsterliberaltimbroaktivism.
Socialdemokraternas stora framgångar under det senaste seklet bygger i huvudsak på tre saker. 1: Färdighet att för det mesta sålla fram flexibelt kompetenta människor till exekutiva uppdrag i politiken. 2: Nära samarbete med LO. 3: Rollen som Sveriges i särklass bästa missnöjes- och populistparti.
Den första punkten har jag inget underlag för att ifrågasätta. När det gäller LO och alla dess medlemmar/väljare utmanas S dock allt hårdare av SD och nu kanske även av V. Förmågan att på ett vardagligt populistiskt sätt adressera medborgerligt missnöje tycks S nu vara beredda att lägga i träda. Vilket inte är så bra. Den som vänder ryggen åt missnöje och populism, den vänder ryggen åt folket.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se