Susanna Alakoski är författare, socionom och en i övrigt livserfaren person. Nyligen publicerade DN:s kulturredaktion en artikel av Alakoski där hon uppmanade till mer diskussion om de "sociala problemens uppkomst och bot." Det är en välkommen uppmaning. Hennes anslag är positivt och hon sätter fingret på att de sociala problemen till sin natur består av människor som väldigt gärna skulle vilja/ha velat bli något annat än vad de blev:
"Det var flummigt 70-tal och jag var klient och Barbro socialarbetare och hon fikade med mig. På arbetstid. Jag fick frågan, vad jag ville bli. Som att jag kunde bli något. Någonstans där vände det. Jag kunde bli något, något sådant som villabarnen ofta blev. Hur lite det ibland behövs. Det är det som är det sociala arbetets mirakelstyrka. Alla måste ha råd till en dröm, hur liten den är."
Det är sant som hon skriver. Ibland behövs det inte särskilt mycket för att få en sten att börja rulla åt ett annat håll. En enkel fråga om vad "du vill bli" kan tända såväl tanken på att bli något som lusten att vilja bli något mer än att bara låta det bli som det blir.
Det speciella med den krets av länder som Sverige tillhör är att familjen inte är helig. Den sociala sektorns tyngd ligger på barn och ungdom; det allmänna kliver längre in i det personliga och i det privata än vad som är brukligt överallt på planeten. Barns uppväxtvillkor som en statlig/kommunal angelägenhet, vid sidan av den primära livsuppgift som barns uppväxtvillkor utgör för barnens föräldrar; det är Sverige det. Men ett på många sätt ansträngt och pressat Sverige där många socialarbetare går sönder.
Jag läser Susanna Alakoskis artikel som en påminnelse om "dagens tysta nöd" och om "nödvändigheten av det sociala."
Socialpolitikens berättigande är insikten om det allmännas betydelse för vars och ens frihet och lycka. Människor i fattiga, eländiga och utslagna livssituationer behöver individuell hjälp. Så är det. Det långsiktiga sociala arbetet bör däremot vara inriktat på stora breda samhällsstrukturer som barnavård, barnomsorg, socialförsäkringar, utbildning, bostäder. Goda samhällsstrukturer har nämligen inbyggda förväntningar på den enskilde: "Vi tror att du vill bli något för dig och för oss. Därför får du allt det här sociala."
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se