Karin Pettersson är politisk chefredaktör på Aftonbladets oberoende socialdemokratiska ledarsida. Hon och Aftonbladet är i något slags process när det gäller bemötandet av Sverigedemokraterna. Pettersson tycks inte längre vara övertygad om det kloka i att kalla SD för ”nyfascister”, betrakta SD-väljare som bittra, arbetslösa rasister och/eller att attackera deras ”extrema åsikter”.
I söndags skrev hon istället en artikel om att socialdemokratin är som en slags elit i förhållande till Sverigedemokratin. Kan tyckas lite konstigt kanske i dessa tider när socialdemokraterna är nedtryckta i skorna i de flesta länder; blott skuggor av sina forna jag. Under några decennier efter andra världskriget och ungefär fram till dess att muren föll 1989 tillhörde S verkligen den europeiska eliten i väldigt många länder inklusive Sverige.
Sedan dess har det gått knackigare. Inte överallt och inte alltid. Tony Blair, Gerhard Schröder och Göran Persson är undantag som dock i det stora hela bekräftar den nedåtgående regeln.
Karin Pettersson har hittat en nederländsk statsvetarprofessor som säger att socialdemokraterna numera ”driver frågor som arbetarklassen egentligen inte bryr sig om. Och det handlar om ren geografi, att de inte bor eller rör sig på de ställen där arbetarklassen finns.”
Och i ett sådant snävt identitetspolitiskt perspektiv går det ju an att kalla socialdemokrater för en elit. Expressens nyhetsredaktion var i söndags inne på samma linje. Tidningen letade upp några stycken framgångsrika socialdemokrater som efter sina partikarriärer har ägnat sig åt att tjäna pengar på sina utförsgåvor och kunskaper. Vänsterdebattören Göran Greider ställde upp och dömde ut de framgångsrika personerna. Vänsterpopulism av det här slaget är lika illa för samhället och för Socialdemokraterna som vad högerpopulismen är.
Socialdemokratin är en klassisk rörelse för förnuft, framsteg och fördelning. Aftonbladets och vänsterns fördomar om socialdemokratin och arbetarklassen är dock snarare en stor del av problemet än av lösningen. Socialdemokraterna valde väg för snart hundra år sedan. Partiet valde folk framför klass. Det är det som är själva framgångsfaktorn. Snäva klassintressen till höger och vänster bygger inga stabila och folkliga majoriteter.
Nu som då är uppgiften att sköta landet på bästa möjliga sätt för de som bor här.