Tidigare i veckan var jag inbjuden till Måndagsklubben på Missionskyrkan i Linköping. Den som bjöd in mig var Gunnar Hermansson som är programansvarig i Förbundet Aktiva Seniorers förening i Linköping.
Gunnar Hermansson är en mycket vänlig, aktiv och omtänksam person. Han passar som hand i handske i ett förbund som heter Aktiva Seniorer.
Måndagsklubben samlas varannan måndag i Missionskyrkans stora och vackra sal. Den här hösten har klubben bland annat gästats av författare, professorer, musiker och så i måndags var det undertecknads tur att gå upp på scenen och hålla låda inför en minst hundrahövdad publik i kyrkbänkarna.
En del ansikten kände jag igen från andra sammanhang i Linköping. Det är trevligt att känna igen personer; ger en viss trygghet. De allra flesta i lokalen var dock nya bekantskaper. Det är trevligt att inte känna igen personer; potentialer finns för utvidgade nätverk. Vilket är det som syresätter min tillvaro och vilket är det som möjliggör för mig att få nya intryck, lära mig mer och få nya vinklar i mitt skrivande.
Gunnar Hermansson hade bett mig tala om den ”Stora Berättelsen” om vår tid. Till saken hör att Gunnar ringde mig i ärendet säkert ett halvår eller åtta månader i förväg. Att på vårvintern boka in något som ska ske kommande november; det låter sig lätt göras. Så jag tackade ja både till medverkan och till den där Stora Berättelsen; trots att jag redan då kände ett visst främlingskap till rubriken. ”Men vad tusan; det är långt till november, jag får lösa saken när det börjar närma sig”, tänkte jag.
Vilket det gjorde. Löste sig alltså. Men det blev ingen Stor Berättelse. Det blev ett antal fragment till berättelser om alla de olika verkligheter vi lever i, om partipolitik i sökande oordning, om vem som blir nästa statsminister, om folkvandringar och om pockande reformbehov.
Vi talade också om Östgötateaterns superroliga pjäs ”Stark som en räv” som jag såg förra lördagen i Norrköping och som tidigare gått upp i Linköping. I Linköping sjöng publiken med när skådisarna sjöng psalmer. Det gjorde publiken inte i Norrköping när jag var där. Inte ens i Tryggarekan. Skillnaden berättar något om städerna och dess innevånare. Det är jag säker på.
Widar Andersson
chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se