I söndags firades första maj. Socialdemokraterna firade som vanligt på sitt eget lilla sätt genom att gå i demonstrationer med plakat, fanor och banderoller. Under 1950- och 60-talens rekordår var Socialdemokraterna mästare på de här övningarna. Från förstamajdemonstrationerna sändes budskapen om ett stabilt och tryggt regeringsparti som var i ständig opposition mot tidens orättvisor. Nu är det lite svårare. Budskapen från i söndags antyder mest att regeringen är bräcklig och MP-krisande och i opposition mot oppositionen.
Första maj är en fin dag i mina ögon. Räknar man samman alla som frivilligt och på en ledig dag går på politiska möten så blir det en ansenlig summa. Fler än idag av alla dessa människor borde få lyssna till verklighetspräglade tankar om kritiska problem och bjudas in till resonemang om möjliga lösningar istället för att lyssna till centralproducerade kampanjtal med tämligen abstrakta budskap om hot mot modeller och konstiga strider.
En av dem som säkerligen höll intressanta tal i i söndags är Lars Stjernkvist. Den tidigare partisekreteraren och numera kommunstyrelsens ordförande i Norrköping talade i Hälsingestäderna Bollnäs och Ljusdal. Delar av hans tal – minus hyllningar till bandy och lokalpolitik – fanns publicerat som debattartikel i Expressen på självaste 1 maj: ”Ska vi vända utvecklingen måste vi först inse problemets allvar. Vi behöver självkritiskt granska vår egen politik, se vad som fungerar och inte. Dessutom behöver vi bidra till ett bättre samtalsklimat mellan partierna. Sveriges riksdag har i dag en stabil borgerlig majoritet, och det är bara övriga partiers ovilja att samverka med SD som gör S till regeringsparti”, konstaterade Stjernkvist.
Så hänger det ihop.
Fler borde göra som Stjernkvist; bjuda in åhörarna till funderingar och diskussioner om verkliga problem och möjliga lösningar. Den sortens ödmjukhet och respekt går hem; det är jag säker på. Det är ju uppenbart för alla att socialdemokratin har problem. Att låtsas om något annat skapar avstånd och misstro.