Maktskifte är Guds gåva till partipolitiken. Utan maktskifte skulle partiledardebatter likt den vi avnjöt i riksdagen i onsdags vara betydligt mer ordfattiga än vad de är. Tänk er debatter utan: "Under era åtta år vid makten gjorde ni inget åt detta!" Eller från andra hållet "Ni har faktiskt haft makten i mer än två år; varför har ni inte gjort något åt detta!"
Maktskiften är säkerligen även samarbetsalstrande. De som själva varit inne i regeringsmaskinen vet att det är mycket sällan som något ens bara är halvsvårt att få till på ett hyggligt sätt. De som varit inne i maskinen vet också att de sannolikt kommer tillbaka en dag; och då kanske i nya konstellationer än vad som gällde förra gången. Maktskiften lägger sålunda även band på den värsta populismen.
Vilket på olika sätt märktes under riksdagens partiledardebatt.
Debatten var betydligt mer sakinriktad än vad den var i söndags kväll när partiledarna senast sågs i Agendas studie hos SVT. Konfliktnivån blir naturligt lägre när varje partiledare har 10 minuter på sig att ostört lägga ut texten i sina favoritämnen i stället för att slåss om en minut här och där i det mer intensiva Agendaformatet.
Regeringsfrågan – som dominerade i Agenda – var i stort sett borta i riksdagens kammare. SD:s Jimmie Åkesson var den ende som tog upp saken mer samlat då han i ett replikskifte med Anna Kinberg Batra (M) konstaterade att "det är tack vare Alliansen som Stefan Löfven sitter kvar som statsminister."
Vilket ju är sant på ett sätt. Med lika stor sanningshalt går det emellertid att hävda att det är SD:s "fel" att Löfven sitter kvar. SD:s skandalnivå – med förra veckans antisemitiska utbrott som det hittills värsta exemplet – gör det oupphörligen näst intill omöjligt för borgerliga politiker att utlösa den Löfvennegativa majoriteten i riksdagen.
En tredje minst lika sann tolkning är att det i själva verket är Stefan Löfvens egen förtjänst att han sitter där han sitter. Han och Socialdemokraterna insåg tidigt hur valet skulle gå och knöt upp Miljöpartiet i en koalitionsliknande pakt långt före valet 2014. Hade inte MP klappat ihop som de gjorde i valrörelsen så hade det sannolikt gått ända hem; S och MP hade ensamma varit den största partikonstellationen och hade sluppit att knyta kvarnstenen Vänsterpartiet om den spröda regeringshalsen.
Så blev det inte då. Men vem vet hur det blir nästa gång? Annie Lööf (C) var till exempel noga med att poängtera att de samarbetspartier som är uteslutna för henne inskränker sig till V och SD.