Det är svårt att vara samtida med sig själv. Vi är på många sätt fast i nuet och – ju äldre vi blir – i det förgångna. Det krävs sannolikt att det passerar en 50–100 år innan det är möjligt att ha en något så när samlad bild av vad som egentligen skedde i åren runt 2016. Kanske skedde det ingenting i det stora hela? Eller så pågår det stora och viktiga saker just nu?
Vad betyder det till exempel att Syrien, Turkiet och Ryssland – de tre "segrarmakterna" i slaget om Aleppo – tidigare i veckan samlades i Moskva för att hålla ett toppmöte om Syriens framtid? De här tre staterna har många profiler och kännetecken. Parlamentarisk demokrati, yttrande- och mötesfrihet och pressfrihet är inte några av deras starkaste varumärken. Är det viktigt; säger det något om vår tid som någon kommer att komma ihåg om 75 år? Tappar demokratin – som vi känner den – mark och är det därmed dags att ställa in sig på lite andra styrelseformer? Inte nödvändigtvis diktatur, fascism och såna saker som det tuggas om idag. Utan kanske mer åt det meritokratiska slaget; ”demokratur” av något slag?
Och det här med Donald Trump som president i USA; är det ett hack i kurvan eller är det Trump som är kurvan och vi andra som är hacket?
Och här hemma; vart ska det bära iväg med partipolitiken nu när kartorna från förr ritas om? På vänstersajten Arena publicerades i julveckan en genomgång av socialdemokratins läge i Europa. Var väl inte så muntert. Minns jag rätt så gick det bra på Malta och i Rumänien (med viss röstfuskvarning). Halvbra i Sverige – trots allt i regering – och lite bra i Portugal och i Tyskland.
Är det så som jag tror att de gamla nio partierna – jag räknar även med Schymans gäng som i stort inte är mer än ett flummigt vänsterparti – inte fixar de nya tiderna utan behöver assistans av nya partibildningar som bättre fångar upp strömningar och zeitgester bland medborgarna? Och som förmår att knyta ihop dessa strömningar med några vettiga framtidsbilder av vad som bör göras?
Flera av de gamla sitter fast i utnötta fåror från franska revolutionen typ. Lösningstänket går bakåt. Utrop om att "våra idéer är visst moderna!" biter inte på verkligheterna.
Medan vi funderar på dessa och andra frågor är den mest bjudande uppgiften förstås att i stort och smått försöka ta hand om nutiden efter bästa förmåga och förstånd. Och utan att blanda in vare sig förr eller sedan alltför mycket. Nu är nu.