När jag var liten fick jag ofta höra att jag var lik min pappa. Oftast blev jag sur, och hemma stod jag framför spegeln och stirrade länge på mitt ansikte. Tankarna vandrade i mitt huvud – hur kunde de säga så? Min pappa hade mustasch, det hade inte jag. Mina ögon var större och jag tyckte att jag var snyggare.
Tiden förflyter snabbt, och jag växte upp. Tills jag själv kunde se min pappas drag i mitt ansikte. De hade rätt, vi är lika!
Jag skriver om dig, pappa, trots att jag vet att du inte kommer att läsa mina ord. De som läser dem känner inte heller dig. Vi kom ensamma, pappa, och ensam lämnade du oss.
Vi får inte begrava dig som vi skulle ha gjort. De få som var på din begravning var inte dina kompisar, kollegor, släktingar eller dina gamla klasskamrater. De var flyktingar som vi, grannar som du inte hunnit lära känna. Mamma, brorsan och systrarna var de enda anhöriga på din begravning.
Jag ville försörja dig som du förtjänade. Jag ville att fler skulle lära känna min älskade pappa – en modig och folklig person som var klok och lätt att prata med. Som inte kunde säga nej till någon som ber om hjälp.
Du, som vågade älska mamma trots att det utmanade kulturgränserna. Du vann över dem, du var unik.
Mina tårar rinner när jag skriver om dig och bakom varje ord finns tusentals berättelser om dig, pappa.
Du blev sjuk som vårt land och kriget la sina fingrar på vår sorg.
Du kämpade med minnena, med våra bilder av vägen mot ensamhet, krig, förstörelse och förtryck, tills ditt minne inte orkade längre, tills ditt minne backade till din barndom där vi inte fanns, men där du var fri.
Vi trodde när du kom till Tyskland att sorgen skulle ta slut och livet ändra sig. Jag vet inte om det var du som lämnade oss för tidigt eller om det var vi som kom för sent.
Jag hann inte träffa dig eller krama dig, och det du sa för tre år sedan när jag och barnen lämnade landet ringer fortfarande i mitt öra: "Jag kommer inte att se er igen". Du hade rätt, pappa.
Jag ville inte tro på dina ord. I så fall hade jag inte kunnat släppa dig. Kriget lurade oss som trodde att flykt betyder befrielse. Alla tar sin väg för att överleva, men för varje steg bort tappade vi en del av våra själar.
Att man är ett krigsoffer innebär inte enbart att man dödas, skadas, saknas eller kidnappas. Både de som plågas av lidande och smärta och de som plågas av bilderna av sina kära som dog eller flydde, är krigsoffer.
Vi saknar dig, vi saknar dina berättelser, vi saknar när du ropade våra namn och samlade oss för att lyssna på vad du skrev.
Jag undrar om olivträden och vindruvorna känner på sig att du inte kommer tillbaka. Vet dina böcker som du älskade att dina händer inte kommer att öppna dem igen, och inte få dina glasögon på sig när du blivit trött efter allt läsande? Anar husets gård att blommorna kommer att förbli törstiga efter dig? Förstår jag att du aldrig kommer att säga mitt namn igen?
Min pappa.
Din död sammanfattar landets lidande: kroppen är borta men själen kvar.
Vi väljer, men det är inte rättvist. Kriget tvingar oss att välja mellan landet med dess minnen, kompisar och alla år som vi har levt där, och att fly som en fjäder som blåses bort av vinden.
Här är du bara en siffra i flyktingstatistiken. Där var ditt namn våra intyg om god vandel, och i mitt hjärta kommer jag alltid att minnas den bästa pappan i hela världen.
Hej då, älskade pappa.