En läsare skriver om varianter som engelskalärare och svenskalärare, i stället för engelsklärare och svensklärare: "Det har spridit sig inte bara i dagligt tal utan även i dagspress av tämligen seriös natur."
Det är en god sammanfattning av utvecklingen. Traditionellt korrekt är svensklärare, i likhet med andra sammansättningar som svenskspråkig. Huvudprincipen är att -a faller bort i sammansättningar med tvåstaviga ord. Flicklag, skolgård och så vidare. Men för ovanstående ord har det utvecklats en variantform, som numera även finns med i Svenska Akademiens ordlista, om än med beteckningen "vardaglig".
Säkert skiljer det mellan generationerna vad man uppfattar som korrekt.
Former som svenskalärare är inte helt främmande för svenska språket, eftersom vissa lånord behåller sitt -a: villaägare till exempel.
Men en förklaring som väger tyngre är att svenska- dyker upp när det är skolämnet svenska som åsyftas. Eftersom bruket är vanligare hos yngre kan man anta att många uppfattar ämnet svenska som ett oböjligt ord.
Ämnet och språket blir två olika saker. Därför säger den som väljer svenskalärare ändå svenskspråkig.
Något otraditionellt, och möjligen inkonsekvent – eller så kan man tycka att språket har vunnit en distinktion med svenskalärare. Vem vet, det kanske blir aktuellt med svensklärare för att lära ut de så omhuldade svenska värderingarna en dag.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se