Ett återkommande störningsmoment är konstiga avstavningar. Då och då hör läsare av sig med exempel ur tidningen. En läsare skriver att han fick lära sig att avstavning ska ske så att en konsonant hamnar efter bindestrecket: sto-lar. Det var det enda sättet som lärdes ut, skriver han.
En annan princip tar fasta på hur ordet är bildat. Man delar då mellan ordled (om man kan identifiera dem): stol-ar.
Principerna kompletterar varandra. Syftet är ju att avstavningen ska störa läsningen så lite som möjligt.
Ett exempel som en läsare uppmärksammat är ljuss-linga. Det är på intet sätt lyckat, men kan förklaras med att programmet har följt regeln om att flytta ner en konsonant. Men självklart ska man i ett sådant fall ta hänsyn till ordsammansättningen.
Fastighetsä-gare är lika illa det, av samma skäl.
Ibland kanske programmet försöker dela mellan sammansatta ord, utan att det blir bättre: bus-skort är ett exempel jag fått.
Avstavningar innebär en avvägning. Något stör de alltid, men å andra sidan riskerar man större gluggar i texten vid färre avstavningar – vilket också stör.
Om det nu har blivit fler misslyckade avstavningar i tidningstext så beror det inte på att reglerna har slutat gälla, utan på att kontrollinstanserna har minskat. Tekniken har inte kunnat väga upp avsaknaden av det mänskliga ögat.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostmedia.se