Förra veckans språkspalt om förslaget att förnya det svenska bokstaveringsalfabetet i en mer jämlik riktning gav upphov till många synpunkter. Det var Fredrika Bremer-förbundet och Rättviseförmedlingen som i en debattartikel argumenterade för att listan med endast manliga, svenska namn har blivit otidsenlig.
Språkspaltens läsare förhåller sig ganska negativa till förslaget, om jag ska sammanfatta, även om resonemangen gick i lite olika riktningar och ofta var nyanserade.
Det som många lyfter fram som det viktigaste är att funktionen är det överordnade värdet. Att ändra på ett system som fungerar är dumt och onödigt, helt enkelt. Flera är väl bekanta med bokstaveringsalfabetet från tiden i lumpen.
Så även om ett mer jämställt alfabet i och för sig kunde ha sin poäng väger argumenten för bevarande tyngre för de flesta som hört av sig. Flera är också inne på tanken att välja sina strider – och då bör jämställdhetskampen prioritera annat.
Ett särskilt problem som flera noterar är att uttalet ingalunda är självklart i ett av de namn jag exemplifierade med, nämligen Khaled som enligt förslaget skulle ersätta Kalle.
En annan fråga är hur levande alfabetet över huvud taget är i vardagliga sammanhang. Flera har egna varianter, där man använder exempelvis välkända namn på städer eller liknande. Rimligtvis fungerar det oftast utmärkt, även om det i mer formella sammanhang bör finnas ett gemensamt system.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se