Inte helt oväntat fick jag en del uppmuntrande tillrop efter förra språkspalten som argumenterade för att man ska skilja på var och vart. Ordning och reda är populärt i språkfrågor. Flera hakade på med annat man uppfattar som språklig förflackning. Ett exempel som nästan alltid dyker upp i den här typen av diskussioner är användningen av de, dem och dom.
Jag har skrivit om detta tidigare och ska inte fördjupa mig i detaljer. Ett praktiskt råd vid osäkerhet är att prova att ersätta med "vi" respektive "oss". Passar "vi" in språkligt ska det var "de". Låter "oss" rätt ska det vara "dem". Den regeln fungerar ofta.
Är man ändå osäker: chansa på "de".
I vissa fall är valet för övrigt fritt.
Ett inlägg med sikte på den troliga utvecklingen i frågan finns i den nyss utgivna boken "Språkpolitik" (Morfem) av Olle Josephson, före detta chef på Språkrådet. Han för ett intressant resonemang som utmynnar i att den nuvarande ordningen inte kommer att bestå. Bland annat för att reglerna faktiskt är svåra och för att många saknar spontan känsla för när det ska vara "de" respektive "dem".
Därför kommer vi så småningom att använda bara en form, menar han. Frågan är vilken. Antingen blir "dom" allenarådande också i skrift. Eller, vilket han själv förordar, försvinner "dem" till förmån för "de" i alla lägen.
Inte heller det är oproblematiskt, men en tillräckligt väl fungerande lösning, anser han.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@corren.se