Min nära vän suckar. Jag är stolt över henne, men orolig. Hon har endast arbetat som sjuksköterska i några år. Ändå är hon trött. Så ofantligt trött.
Personalen säger upp sig. De som är kvar är för få. Patienterna är svårt sjuka. Hon har arbetat inom olika regioner, på olika avdelningar och med olika chefer. Men ständigt detta magont: Att inte kunna ge den goda vård som hon vill, men inte hinner.
– Vad krävs för att vården ska få mer pengar? Måste det bli en systemkollaps?, säger hon.
***
Jag sitter på Ågatan bar med några kompisar. Här började vår ölkarriär för tio år sedan. Vi pratar politik. Då, när vi lärde känna varandra under gymnasiet, visste vi allt. Vi hade svar på varenda politisk fråga. Tvivel var för töntar.
Nu, med ett par järn innanför västen, blir vi självsäkra igen. Nästan som när vi var 18.
– Ett expertstyre är vad vi behöver! Samhällsproblem har blivit alltför komplicerade för politikerna, slår en kompis fast.
Vi andra hummar allvarligt. Vi är äldst på stället. Vet bäst – tills någon spiller ut en hel öl.
***
Jag borstar tänderna. Lyssnar på ett inslag i P1 om att det är farligt för demokratin om experter får för mycket makt i politiken. Dels för att studier inom samma fält kan komma fram till olika resultat. Dels för att forskare är experter på sitt ämne, men politik handlar om värderingar och om att prioritera – och det är politikerna bättre lämpade för, säger professorn i inslaget.
Jag spottar.
Klart vi inte kan ha ett expertstyre. Det fattar väl alla.
***
Jag får hem Region Östergötlands informationsblad om valet. Bra. Jag behöver all kunskap jag kan få kring det bortglömda valet. Börjar läsa. Blir frustrerad. De åtta partiernas svar låter likadana. Jag har läst fyra år på universitetet och fick medelhögt resultat på högskoleprovet. Men vad hjälper det? Hur ska jag kunna göra ett medvetet val utifrån löftena i broschyren? Hur ska jag kunna tro på löftena när sjukvården gått på knäna i decennier? Jag kastar informationsbladet i återvinningen.
I P1-morgon hör jag att det här är den smutsigaste och mest populistiska valrörelsen på länge. En kväll ser jag, modfälld och sur, på Kalla Fakta. Med dold kamera avslöjar redaktionen att alla partier – förutom C, V och MP – var redo att kringgå lagen om partifinansiering när de blev erbjudna en stor summa pengar. Högt uppsatta politiker diskuterar olika former av bulvanupplägg, medvetna om att de bryter mot lagen.
Jävla politiker.
***
Ny dag på redaktionen. Jag ombeds göra ett klassiskt valstugereportage. På Stora torget är människor glada och trevliga. I den svaga brisen vajar partiernas signalfärger. Rött, blått, grönt och gult. Här står engagerade Linköpingsbor på sin fritid och kämpar för något de tror på, alla i hopp om att göra Sverige bättre. Vissa offrar sin lunchrast på sitt ordinarie jobb för att stå i valstugan och diskutera politik med väljarna.
Vem är jag att nedvärdera värdet av vad de gör? Vad har jag någonsin engagerat mig i? Balkommittén i gymnasiet? Men det var mest för att slippa betala anmälningsavgiften. Nej, politikerförakt är det sista vi behöver.
Frågan är vad vi behöver?