Europaväg 4 börjar i finländska Torneå och slutar vid Öresund i färjeläget i Helsingborg. Drygt 160 av den totalt 1590 kilometer långa sträckan är vår alldeles egna hemmaplan. Den östgötska delen av vägen mellan Södermanland och Jönköping är en ständigt pulserande åder genom vårt län och våra själar.
Den binder på sitt sätt samman Östergötland med varandra, men också med världen.
Här vill vi bo, leva och arbeta för framtiden.
Just själva E 4 hade absolut ingen punkt eller agenda vid det första tillväxtdygnet, East Sweden Business Meeting, på Vildmarkshotellet i Kolmården tidigare i veckan, men den blev så mycket mer än bara en väg – i alla fall i våra tankar. Den är osynlig symbol för närhet och framgång.
Sigge Bilajbegovic, ägare och vd för Platinumcars vid E 4 i Norrköping, och Jonas Lindell, kommunikationsdirektör vid Totoya Material Handling vid E 4 i Mjölby, ramade in dagarna och den aktuella vägsträckan med varsin story om sina framgångar.
Att vi stannade till också hos Arbetsfabriken, Epishine och Actia, som var och ett brutit mark med sin idé och modell, kryddade det många kan känna och tro.
Östergötland mår rätt bra i dag.
Det finns en anda, en tro och en tillväxt på marknaden, som få av oss upplevt.
Vi måste bara vårda den på bästa sätt.
Det var också med det i tankarna näringslivsdirektörerna i Linköping och Norrköping, Pia Carlgren och Pontus Lindblom, tillsammans med Östsvenska Handelskammaren, Region Östergötland och Östgöta Media bjöd in företag från hela regionen för ett första, gemensamt steg mot den nya marknaden utan gränser.
Vårt eget Östgöta Media lever i allra högsta grad redan där, när vi för snart två år sedan rev alla murar och blev ett, men ändå behöll den så viktiga lokala närvaron i varje del av länet.
Det vi mött, när vi samorganiserat Corren, NT, MVT, Folkbladet och Västerviks-Tidningen, har främst varit kulturskillnader mellan såväl städer som mediehus. Många av oss har tänkt ”de andra måste göra som vi gör, det är ju vi som gör rätt”, men ”vi och dom” ryms inte i några samarbeten, med en tydlig riktning har vi i stället tagit till vara våra respektive styrkor och enats mot samma mål.
Janne Andersson, vår östgötske blågula förbundskapten, lutar sig sällan mot historien eller tittar för långt in i framtiden. Han myntade redan under sin tid i IFK Norrköping uttrycken då är då, nu är nu och sen är sen i sitt framgångsrika arbete. I dag är hans ord välkända långt utanför de östgötska gränserna.
Det är mycket så.
Vi skulle kunna krydda den vardagliga närheten med vi är vi.
Alla är vi.
Vi har väl alla hört historier och tänkt och tyckt om den där kanalen som ett djupt dike mellan två världar i Östergötland, där bara en bro hållit lyckats hålla oss samman. ”Dom är dom och vi är vi” är historia. Såväl Linköping som Norrköping är två tongivande, tunga aktörer i den regionen.
När vi två blir en, som förresten inte är en helt obekant låt från Per Gessle och Gyllene Tiders lyckliga karriär, är vi kanske inte oslagbara, men det ger oss en bättre möjligt att vårda allt det goda som redan finns, men också lösa utmaningarna vi står inför i en allt tuffare konkurrens. Det är tillsammans vi kan skapa mirakel, ta plats på en omöjlig marknad, hitta nya vägar för framgång eller säkra en VM-sommar i Ryssland.
Idrotts-, förenings- och näringslivet är egentligen inte så olikt i hoppet om den stora segern eller det största klippet eller den mest lysande idén. Det är egentligen bara vägen dit som ser lite annorlunda ut.
Vi har genom årens lopp pratat om fjärde storstadsregionen i skuggan av Stockholm, Göteborg och Malmö, men – handen på hjärtat – vem vill vara fyra? Vi kan visserligen inte skriva om kartan eller flytta städer, men de 24 timmarna i Kolmården gav en vink och en känsla av så mycket mer här. Östergötland ska och kommer inte vara alldeles precis utanför pallen. E 4 är vår länk från öst till väst och binder samman norr med söder, där människorna och företagen tillsammans kan göra verklighet av sina idéer, sudda ut gränser och utmana världen.
Det går.
Ett dygn vid Bråvikens strand är och var en bra början.