Jag står i badrummet på redaktionen.
Snart ska jag träffa en man som tror att han ska få en avsugning för 1 500 kronor.
Istället ska han konfronteras av mig och en kollega på Norrköpings tidningar.
Jag är nervös.
Vi har skapat en fejkad profil på en sugardejtingsajt där östgötska män köper sex. Vi vill veta vilka de är, männen som är beredda att betala för sexuella tjänster. Och: hur enkelt är det att som kvinna sälja sex i vårt län?
Väldigt enkelt, ska det visa sig.
Tillbaka i badrummet. Jag tvättar händerna och sätter upp håret. En tanke smyger sig på och bildar en fråga i mitt annars (hyfsat) glada och självsäkra medvetande. Tanken är inte glasklar, men jag hör den ändå.
Kommer han att bli besviken?
Kommer mannen, sexköparen, att bli glatt överraskad eller missnöjd när han ser mig?
Frågan är absurd, men den finns likväl där i en nanosekund. Tränger bort det faktum att jag är journalist och att det här bara är ett reportage. Istället ser jag på mig själv utifrån. Jag har blivit en kropp, ett objekt som ska tillfredställa. Är den här kroppen knullbar?
Sajten vi använder oss av för att få kontakt med torskarna erbjuder så kallas sugardejting – en sexuell relation mellan två personer där en äldre part betalar den yngre. Enligt polisen är sugardating ett av de vanligaste sätten att köpa sex i dag.
Till en början är det spännande att chatta med torskarna – att påstå något annat skulle vara lögn.
Men efter drygt två veckor på sajten – där jag har chattat med flera män, pratat i telefon med några och träffat en handfull – är jag trött.
Jag känner mig inte smutsig. Men märkbart själsligt berörd, utan att någon rört mig.
Jag är påverkad av att ha låtsats sälja sex med en påhittad identitet.
Det vore förmätet av mig att säga hur kvinnor som säljer sex känner. Jag kan bara föreställa mig det.
Jobbet och researchen kring sexköp har kommit mig nära – ibland krupit under skinnet.
I min trygga hemstad bor det män som vill köpa min kropp.
De arbetar i stadskärnan, driver egna företag och lämnar ungar på förskolan. De har gått på samma universitet som jag. På Facebook har vi gemensamma vänner.
De är unga och gamla. Snygga och fula.
Människor som arbetar för att förebygga prostitution, och kvinnor som själva sålt sex, upprepar ofta en sak: Sexköparna är helt vanliga män. Med jobb, familj och vänner.
Jag har ju vetat det.
Nu förstår jag.