Vi backar bandet.
Förväntansfulla och solsvettiga står länets presskår uppradade vid entrén till Naturum Tåkern. I ett grusdamm dyker till slut en svart och välputsad bil upp vid horisonten. Jag, sommarklänningen, de väl valda guldskorna och TV-kameran på stativ är redo för att välkomna kungen.
Min skrivande kollega hade för Correns räkning på förhand blivit lovad en exklusiv intervju av hovets pressavdelning, men vi visste inte när det skulle ske. Såklart var alla mediekollegor på plats lika sugna som vi på att få byta några ord med hedersgästen, vilket resulterade i en sedvanlig mediecirkus i släptåg på kungens följe.
Tio år efter invigningen skäms jag över hur jag häckade med kameran utanför toaletten inne på Naturum medan vår konung pudrade näsan före sitt tal. Jag ville ju så mycket och jag ville förklara för honom att jag minsann var en journalist med goda avsikter – men allt kungen ville var förmodligen att få göra sina behov ifred.
Efter både balett och tal dröjde jag och kollegan kvar vid det avspärrade tältområdet där kungen minglade i skuggan. Jo, nu var det dags för intervju, meddelade vår kontakt – ”Men kungen känner inte för TV idag, så ni får inte filma”. Okej.
Jag trodde jag var diskret när jag vinkade till mig vår stillbildsfotograf som med övrig media försåg sig med "presskorv" en bit därifrån – men plötsligt kom hela cirkusensemblen sättandes.
Tillbaka till de förvirrade sekunderna. När kungen av okänd anledning backade efter första frågan (som ställdes med avsikt att mjuka upp vår regent) lyfte riksmedierna sina storkameror och mickarna åkte fram. Kungen svarade dem artigt på allt möjligt trivialt och där stod jag och kollegan snopna kvar med både sänkt kamera och blick.
En bit in i SVT:s frågebatteri, flög min respekt ut över vassen och vi hakade på.
Känslan av misslyckande i bilen hem var kännbar. Vi hade visserligen ett par kungliga citat, men de egna, unika frågorna uteblev.
Varje gång jag besökt Naturum Tåkern sen dagen för nu tio år sen, kommer minnet tillbaka. Jag undrar fortfarande vad missförståndet bestod av.
Men på ”kungatoan” sitter jag och ler – för ”Kungen was here...”