För vissa är det inte helt lätt att hitta en bra plats att jobba hemifrån på. Om telefonen på bilden användes under hemarbetet eller inte väljer vi att inte följa upp.
Jag vet för jag har provat. Under tre dagar i augusti jobbade jag hemifrån och det var ett enda elände.
Köksbordet var för högt och i biblioteket där det finns sköna fåtöljer var mottagningen för dålig. Jag fick sitta på övervåningen, i mitt älskade soffhörn. Där som jag normalt sitter och läser, smuttar på vin och tittar på film.
Jag puffade upp mig och laptopen med kuddar. Fixade en pall som skrivbord till höger om datorn där jag kunde ha block och kaffekopp. En annan liten pall, till vänster, för mobil och hörlurar när jag skulle intervjua.
Det gick väl någon kvart så ballade hela arrangemanget ur. Min arbetsplats upplöstes och blev till ett zoo. Upp kom först 5,5 kilo katt och placerade sig mellan min mage och laptopen. Därefter kom fyra kilo katt och la sig mellan mig och kaffebordet.
För dem är människa i soffhörn helt och hållet förknippat med gos och de glodde så indignerat som bara katter kan när jag vänligt med bestämt sköt dem åt sidan. Det tog någon minut så var 5.5-kilosen tillbaka. Till skillnad från sin syster blir han inte fullt så kränkt av en avvisning.
Jag rapporterade näst intill varje rörelse till cheferna så att de skulle förstå att jag verkligen arbetade. Talade om exakt vad jag skulle göra, vem jag skulle ringa och när. Inte så att jag aviserade när jag försvann till toaletten en stund, men snudd på.
När jag hämtade posten följde mobilen med ifall någon av dem skulle ringa eller skicka ett meddelande i Teams just under den en och en halva minuten. Otroligt stressande beteende måste jag säga.
Ni hör, jag är sjuk i huvudet, eller har åtminstone en dysfunktionell syn på hemarbete som säger mer om mig än omgivningen. Jag är en genuint lat person och Gubben shrinken påstår att det jag innerst inne befarar är att jag ska börja löka om jag jobbar hemifrån.
Alltså verka som om jag jobbar, fast jag egentligen latar mig. Något i min gammaldags skalle tänker att hemarbetare maskar och bara låtsas att de är fullt jobbupptagna när de i själva verket sysslar med en massa annat. Skumbadar, rider i skogen, bakar hallongrottor, läser romaner, målar tånaglarna och så.
Låtsas jaga personer som de redan fått tag i så att de så att säga har insparad arbetstid. Drar ut på jobben så att det som i själva verket tog en halvtimme ser ut att ta tre timmar.
Så av ren självbevarelsedrift – och självinsikt – pallrar jag mig iväg till redaktionen.
Jag minns att jag skrev något totalt ovidkommande till cheferna i stil med: "Hej, hej. Nu åker jag iväg på ett jobb så jag kanske inte svarar på en timme eller så". Och när jag slutade lite före 17 kände mig föranledd att förklara att det berodde på att jag inte hade tagit nån lunch.
Stackars chefer om alla vore lika krångliga som jag.
Ena dagen är den andra lik i hemmets skyddande vrå. Men det är viktigt att byta kläder ibland. Annars blir det för enformigt.
Men mest av allt är jag nog för folkkär för att jobba hemma. Att vara ut och träffa intressanta människor är ju hela tjusningen med det här jobbet. Även när man håller avstånd och är utomhus. Att bjäbba med kollegerna är arbetsdagens salt.
Jag blir deprimerad av att sitta ensam på min kammare.
Ledsen av att prata i telefon, inte kunna avläsa minspel och förhindrad att "höra mellan raderna". Det blir kallt och styltigt.
Videosamtal är ingen lösning. Aldrig känner jag mig så tillgjord och spänd som vid sådana. Jag kollar mer på vad folk har på sig och vad som står i bokhyllan bakom dem än lyssnar på vad de säger.
Människor ska avnjutas live.