Här väntar människor i många timmar på att få åka ut vidare i Europa.
Trötta förare vilar pannan mot ratten i kvällsmörkret, lysande mobilskärmar avslöjar tomt stirrande ansikten. I flera baksäten trycker sig barn mot rutorna. Minuterna kryper fram. Vid en gränsstation mellan Rumänien och Ungern tar två kilometers färd tio timmar – och vid denna plågsamma passage står jag och reporterkollegor och betraktar eländet från sidan.
En av volontärerna på plats leker tittut med en flicka genom en nedvevad bilruta. Flickan är i fyraårsåldern, samma som min dotter. Volontären får henne att skratta.
I kameraväskan ligger en silvrig handväska med hårsnoddar och glittriga armband. Den åkte ner i packningen från dotterns rum i all hast för ett tillfälle som detta, om det skulle kännas rätt att ge.
Jag ursäktar mig, frågar föräldrarna om jag får ge en present. Säger att det är från min flicka i Sverige. ”No, no….”, svarar de snabbt och rutan åker upp.
Jag backar och känner mig dum. Bryter ihop i en blandning av skörhet för den tunga scen vi står mitt i och en känsla av skam. För vem är jag att gråta över en nekad gåva? Vad vet jag om denna familj på flykt?
Dagen efter gör vi ett stopp på ett barnhem i rumänska staden Oradea som huserar ukrainska flyktingar. Jag tar en pojke åt sidan och ger honom en figur från ”Pjamashjältarna”. Tror han ska bli glad. Istället springer han iväg och en tonårsflicka förklarar att han inte gillar leksaken. Jag känner mig åter dum och försöker efteråt rannsaka mig själv: ger jag för bekräftelse, för att döva ett samvete och få biljett till att leva på som vanligt? Barn är barn.
Under en vecka besökte Correns reporterteam flera platser nära den ukrainska gränsen för att bevaka effekterna av Rysslands invasion i Ukraina.
Det var svårt att ta in synen av de enorma berg av kläder och skor som samlats ihop vid flyktingmottagningen i polska Lwowska. Tusentals flyktingar kom då dit varje dag. I tälten arbetades det febrilt för att hinna med att organisera allt som skänkts. När kvällen kom såg ingen längre vad som var vad – den som ville hitta ett par skor i någorlunda storlek kunde få riva runt länge.
Under en veckas resa i Europa möttes vi av olika besked om hur behoven såg ut. I en insamlingslokal menade man att det främst var batterier och jackor till män det rådde brist på. Andra sa barnkläder och nappflaskor. En del menade att det inte behövdes mer kläder alls.
Insamlingar till flyktingar fyller mitt Facebookflöde. Det är fint att så många vill vara med och hjälpa och sett till engagemanget är vi många som berörs av det som händer just nu. Var och varannan passar på att rensa sin garderob och skänker det vi kan tänka oss att avvara. Men är det en givmildhet på våra egna villkor?
Beteendevetaren Sara Johansson, som arbetat med krisstöd i katastrofområden och väpnade konflikter, ställer sig kritisk till privata insamlingar i en artikel från TT. Hon menar att resurser som krävs för att sortera säckar med kläder skulle kunna användas bättre och att humanitära organisationer har bäst koll på behoven. Hon förespråkar därför kontantstöd för att ge mottagaren ett mer värdigt bemötande.
"Man vill inte känna att man är någon som ska vara tacksam för precis vad som helst", säger hon.
På flera platser arbetade volontärer för att underlätta för de som flytt Ukraina.
Varje natt sen vi kom hem har jag drömt om barnen som släpade sina gosedjur efter sig på tågstationen i Przemysl. Hur kan världen vilja de något ont?
För att ta mig igenom de mörka tankarna, måste jag fokusera på kraftsamlandet – i det fruktansvärda är det ändå nåt att klamra sig fast vid.
TIPS: Hör mer om de starkaste intrycken från reportageresan i premiäravsnittet av podden "Correnpodden". Du hittar den där poddar finns genom att söka på namnet. Håll också utkik efter en minidokumentär från resan på Corren.se som publiceras i helgen.