Vår tids största hjältar åker, när deras arbetspass är över, hem och tittar på Netflix, hämtar barnen på förskolan eller går en promenad i skogen. De är precis som du och jag, men i deras tid finns inte dag och natt eller vardag och helg. Det finns bara här och nu. I drygt ett år har de slitit och kämpat för oss i det eviga gränslandet mellan liv och död för våra anhöriga, arbetskamrater och vänner mot det vidriga och oberäkneliga viruset.
Det är dem vi måste lyssna på och vi måste ta deras ord på största allvar, så att de kan orka ta oss genom en ny coronavåg.
"Det är inte över!"
När vi sätter oss ner i konferensrummet, som ligger rakt över korridoren från intensivvårdsavdelningen på Vrinnevisjukhuset, möter vi personal som sätter sina egna ord på vad de ser, känner och upplever bakom de stängda dörrarna på andra våningen vid uppgång L. De berättar också, under den dryga timmen vi är där en eftermiddag, om vad effekterna blir om vi inte följer rekommendationerna, hur covid-19 skakat om hela vår sjukvård för lång tid framöver och om den outtröttliga viljan som än så länge finns där.
De är, just vid det här mötet, verksamhetschefen Robert Svensson, sköterskan Fredrik Eriksson och undersköterskan Johan Lindholm, som till sommaren jobbat 41 år i vården (varav knappt 15 på iva), men de är så många fler bakom dörrarna och maskerna.
Vi möter och ser deras namn på brickan på bröstet och på den stora tavlan, som talar om vem och vilka som bär ansvaret för just det rummet under den tiden, under vårt besök på iva.
Hur hämtar man kraft för nästa patient och nästa pass i en coronapandemi, som är långt ifrån över?
Trion tittar på varandra.
"Det är högst individuellt. Vi har alla här olika strategier. Jag tänker "det kan aldrig bli värre" eller "ett pass i taget", där man vet att man måste springa lite fortfarare än tidigare. Att titta tre månader eller ett halvår bort fungerar inte. Du måste arbeta kortsiktigt med delmål och arbeta metodiskt, men när man har dubbelt eller kanske tredubbelt så många patienter utan mer personal är det tufft", säger Fredrik.
"Du måste hitta vilan. Livet är jobba, äta och sova. Det har varit så i ett år nu", menar Johan.
Munskydd, visir och skyddskläder är ständigt där.
"Det händer, när jag kommer hem efter ett pass på åtta–tio timmar i munskydd, att jag snyter blod efter ett pass. Slemhinnorna är torra. Man känner sig förkyld och täppt hela tiden", säger Johan.
Hela Vrinnevisjukhuset har i coronapandemins spår växt samman i kampen.
"Vi peppar och ger varandra beröm mer nu än tidigare. Det var inte riktigt så förut, men det krävs om man ska orka. Det är mycket personal som blivit inkastade för uppgifter och jobb de inte utbildat sig för, men som fixar och löser det. Ett "tack för i dag" gör skillnad", säger Johan.
Kan, eller snarare får, man vara glad och skratta på jobbet här?
Frågan är nyfiket ställd i en allvarlig miljö och vardag.
"Vi har inte svårt att vara glada eller ha nära till skratt, men vi är väldigt, väldigt varsamma. Det får inte bli fel. Det är inte heller en så ödesmättad känsla varje sekund här inne", säger Fredrik Eriksson.
"Vi måste vara de individer vi är i grund och botten. Det är viktigt, men det är klart året märks och tar på oss. Personal, som normalt är lite mer skämtsam eller är en liten joker, har inte den orken på samma sätt, men det är klart vi pratar om vardagliga saker och händelser i livet utanför."
En gul triangel hänger på en dörr vi passerar på vägen ut från iva.
"Den betyder smitta på sal", säger Fredrik Eriksson.
"...och i den här delen av iva är det covid-19, men bakom de där dörrarna, som leder till gamla iva, finns ingen smitta. Vi har inga covidpatienter där."
Den friska luften och solens strålar träffar rakt i ansiktet, när vi kliver ut genom huvudentrén. Där och då, för ett ögonblick, känns vardagen oskyldig och världen normal, men Robert Svenssons ord hänger med och får sätta punkt på de här raderna.
Från hjältarna där till alla här.
"Det är inte över. Många sköter sig och gör det jättebra, men alla måste göra det. Det får inte finnas någon som slarvar utan alla behöver följa de riktlinjer som finns. Det vilar ett stort ansvar på oss alla. Vi behöver, som människor, en stor ödmjukhet inför den här sjukdomen lång tid framöver. Håll i och håll ut. Väldigt länge!"