Häromkvällen satt jag på badkarskanten där hemma och fingrade på mobilen. Det var efter läggdags, lugnet hade lagt sig i huset. Alla lampor var släckta, utom en ovanför handfatet. Om jag lyssnade noga kunde jag höra 2-åringens djupa andetag. 4-åringen gnydde lite i sömnen, ibland bråkar växtvärken med honom nattetid.
Kort sagt, det var min stund. Dagen var slut, jag borde också sova. Men just där och då var det så skönt att landa lite i tystnaden.
Den senaste tiden har min stund innehållit ett par digitala uppgörelser på telefonen med en arbetskamrat. Vi tampas i ett ordspel. 16 bokstäver i kvadrat, uppgiften är att hitta så många ord som möjligt under två minuter. Han är omutbar, men jag närmar mig.
Samtidigt som jag petar in ”haj”, ”ja”,”aj” och andra småord som inte ger tillräckligt många poäng plingar det i telefonen. Tjejerna i föräldragruppen chattar frenetiskt om en kommande middag en kväll mitt i veckan.
Dessutom skickar min mixedpartner från badmintonplanen en kommentar om matchen vi spelade tidigare samma kväll, samtidigt som en kär vän sammanfattar sin dag i ett sms och kollar hur jag har det.
Sms och spel. Datorer och telefoner. Inget toppenbra sätt att umgås kanske, men man kan lika gärna vända på det. Där jag sitter på badkarskanten i den tidiga natten har jag kontakt med åtta vänner på samma gång. Alla har något att säga till mig i just den stunden. Personer som står mig nära, som jag uppskattar. Och som tar sig tid att skriva några ord.
Det ger en varm känsla. När jag kryper ner i sängen är jag rik. Det kan låta som en präktig plattityd, jag vet, men ibland är det skönt att känna efter.
I en tid som ofta är så stressig och maxad med innehåll att till och med ett enkelt telefonsamtal känns som en övermäktig energitjuv kan en hälsning via sms vara ett utmärkt alternativ.
Stillhet – och kontakt med nära och kära. Det kanske kan kallas det bästa av två världar i alla fall.