Inte helt ogenerat men absolut ärligt erkänner jag – jag är väldigt mörkrädd. Det är inte så farligt utomhus, vilket ju bara bekräftar det ologiska och oresonliga i hela känslan. Men inomhus, när mörkret faller utanför fönstren ... nej, då vill jag ogärna vara ensam.
Det är inte så att jag behöver en stor, stark, vältränad man med kompetens att svinga en golfklubba eller ett baseballträ vid min sida, inte alls. Jag sätter lika gärna min tilltro till en kompis eller till min mor som är lika liten som jag. Mamma skulle jaga en inkräktare till vägs ände, det vet jag.
Många är de som med lugn röst försökt tala mig ur ”allt det här larvet”.
”Men du har ju Johan”, är en vanlig kommentar. (Johan är min 4-åring).
Och vad tänker ni att jag ska säga till honom? brukar jag fråga.
”Du ska alltid vara snäll, du får aldrig slåss eller ens kasta legobitar, men om det kommer in någon i vårt hus på natten då hämtar du brödkaveln och tar i det värsta du kan”.
Nej, det tar emot i mammamagen, faktiskt. Men kanske är det just ihop med barnen själva bearbetningen borde starta.
Om något skulle hota dem så skulle all min rädsla vara som bortblåst. Då skulle jag förvandlas till en tiger, omöjlig att stoppa.
Det är en instinkt förstås, en nedärvd styrka förunnad föräldrar.
Det är bra, men det förstärker samtidigt det ologiska i min egen självpåtagna rädsla.
För spöken, vampyrer och tjuvar blir varken större eller mindre av att barnen sover tryggt i sina sängar och jag sitter ensam i soffan.
Det är kanske dags att bli vuxen på allvar.
Ett steg i bearbetningen kan vara att läsa reportaget från Ekenäs slott i det här numret. Maria Björk Hummelgren och Pia Molin fångar känslan från den barnförbjudna spökvandringen genom stora salar och i trånga trappor. Det är fascinerande, lite kittlande nästan.
Ingenting för mig förstås, det är fullkomligt klart. Inte än, i alla fall ...