Jag skulle aldrig önska att åsamka mina familjemedlemmar och vänner fysisk skada. Men det finns en sak som väcker känslor som jag behärskar på ett mycket dåligt sätt: Sällskapsspel.
Ta fram Fia med knuff så ska jag visa dig var skåpet ska stå. Ge hit de blå pluttarna så ska jag knuffa dig så långt att du inte hittar tillbaka till spelplanen!
Just det. Självförtroendet är det plötsligt inget fel på. Jag, till naturen en ganska lågmäld person, får plötsligt horn så stora att de nästan slår i taket. Jag VET att jag kommer att slå en sexa om det behövs. Och inte bara en förresten, jag går hela varvet runt och sparkar undan fötterna på allt gult, grönt och rött som dristar sig till att stå i vägen. Håll undan för en vinnare, liksom.
Det finns dock ett problem. Jag är i bekantskapskretsen inte helt ensam om det här beteendet.
Ett fia-spel av trä, inhandlat i en liten bod i Turkiet för många år sedan, packas nogsamt till varje utlandsresa. Det har fått utstå flertalet vredesutbrott och det är mycket märkligt att antalet pluttar fortfarande är intakt.
Mycket nöjd efter en vinst lutade jag mig tillbaka i solstolen i Thailand medan min man muttrade iväg och köpte grillade majskolvar. Kort senare var det jag som satte mig på händerna för att inte bära mig åt som ett barn och kasta sand i ögonen på honom.
På Azorerna var vi ett lite större sällskap som gjorde upp i ett parti eller två före middagen varje kväll. En av mina motståndare ville gärna räkna högt och tydligt. En, två, trä, fur ... stegade han snusförnuftigt. Varje gång. (jag har förträngt vilket träslag han hade för tvåan.)
Säger han det igen klipper jag till honom så att han åker ut på balkongen, tänkte jag.
Var i hela världen kom det ifrån?
Sedan var vi såta vänner under kvällen och hela nästa dag.
Tills spelet åkte fram igen och personlighetsförändringen var ett faktum.
Knuffar du mig precis innan jag ska gå in i bo så har du två val: antingen bokar jag om din flygbiljett hem eller så klipper jag håret av dig när du sover.
Välj själv!