Plötsligt stod han där, en av mina tre idoler. I arbetsskjorta, oljiga byxor och med lunchbrickan i handen. Vågade jag säga nåt? Tyvärr inte. Jag bara log lite i smyg mot hans ryggtavla.
Ledigt och avslappnat kom han gående i välanvända stålhätteskor. Trängde sig fram mellan salladsvagnen och en stapel stolar och slog sig ner vid ett bord med ett sällskap om kanske tio–tolv personer. Där satt civilklädda män som såg ut att arbeta på kontor, rejält klädda gubbar som kanske kom från skogsbruket, två ambulanssjuksköterskor i gröngula uniformer och ett par, tre stycken till.
Vi satt alldeles intill men trots att jag försökte vända på öronen likt en kanin så gick det inte att höra vad de sa. Vanligt vardagssnack mellan vänner, en måndagslunch i slutet av april, antagligen. Förmodligen handlade det inte om hur man ska äta för att få i sig flest antal kolhydrater, eller hur man på mest tidseffektiva sätt torkar sig med en frottéhandduk efter duschen.
Vet inte om det är de första frågorna jag skulle ställa heller, om jag fick chans att sitta öga mot öga med Gunde Svan. Kanske. Jag skulle i alla fall försöka ta reda på vem han är, där innanför arbetsskjortan och skiddressen.
Jag är inte starstruck. ”Vanliga människor” intresserar mig precis lika mycket som de som råkar vara mer bekanta för den stora massan, och därmed kallas kändisar. Men det finns tre personer som ger mig ståpäls. Som imponerar så mycket att jag är beredd att lyfta upp dem på min egen personliga piedestal; Gunde Svan, Ingemar Stenmark och Nelson Mandela.
Det spretar lite i trion, kan man säga. ”En ska bort” skulle Brasse Brännström energiskt ha ropat.
Men nej, ingen ska bort bland mina idoler. Att två av dem är skidåkare är en ren slump. Stenmark skulle lika gärna kunna spela schack och Mandela ha lirat innebandy. Orimligt kanske, men ni fattar vad jag menar. Det är inte vad de gör, utan hur. Gunde Svan har alltid testat nya vägar och tagit sig till yppersta världstoppen med egna medel. Stenmark påverkade en hel nation, och gör det fortfarande, mer eller mindre utan att säga ett enda ord. Mandela överlevde 27 år i fängelse och kom ut med hoppet, hedern och livsglädjen i behåll. Det här är en mycket kort beskrivning av tre personer som på olika sätt uträttat stortdåd genom att vara sig själva. Det är egentligen omöjligt att jämföra Sydafrikas första svarta president och en av världens främste fredskämpar med två skidåkare, jag vet. Men det är inte poängen.
Att jag placerar de här tre på piedestal beror rätt och slätt på att de inte sätter sig själva där. Att vara stor utan att göra stor sak av det. Det är stort.
På restaurang Flottaren i Vansbro den där måndagen, var Gunde Svan bara en i gänget. Som alltid.