Trots att jag nyligen nämnde en tågresa i en krönika här så är fakta att jag väldigt sällan åker tåg. Tyvärr. Det är för det mesta ganska trevligt. Och inte minst tankeväckande. Häromkvällen skulle jag hem till Motala efter ett möte i Stockholm. Bara att vandra en stund på centralstationen är en upplevelse. 1 100 tåg trafikerar där varje dag, drygt 200 000 resenärer åker till eller från huvudstaden. Det är ett kittlande myller av människor. De flesta ser väldigt målmedvetna ut. Stressade.
Vart ska alla? Det skulle jag så gärna vilja veta.
”Ursäkta mig”, du i neonrosa jacka och leopardprickig resväska, ”var ska du sova i natt?” Eller du med elegant grå kostym, blanka skor och diskret slips, ”vem väntar på dig?” Du då, damen som pratar japanska i en rosa mobiltelefon så högt att det nästan hörs till andra änden av byggnaden – ”vad ska du äta när du kommer fram?” Tänk så många livshistorier. Över 200 000 olika varje dag alltså. Bara på Centralen.
Jag reste ensam och hade bokat plats i den tysta vagnen. När tåget rullade ut från perrongen satte mina närmsta grannar igång att prata med sådan intensitet att de inte tycktes ha sett varandra på månader. Det passade sig förstås inte. Till slut lutade sig en dam fram från andra sidan gången. ”Vet ni om att ni sitter i en tyst kupé”, undrade hon försiktigt. Det visste de inte.
Min granne intill somnade. Hennes vän försjönk i en bok med tysk text som enligt bilderna handlade om gamla ånglok. Jag sneglade lite. Varför är just han intresserad av just gamla tåg? Jag vågade förstås inte fråga.
Dörren till vagnen öppnades och in klev Samir Badran. Ni vet, en av killarna som sjöng ”Groupie” i Melodifestivalen. Han hade också missat själva påbudet om tystnad.
Vem vågar säga till en kändis? undrade jag. Andra gången han tog upp telefonen och lät alla i vagnen ta del av samtalet sa en tjej ifrån. Samir skulle hem till Linköping och tvätta kläder. Det hann jag i alla fall få veta.
Tjejen mitt emot mig slog på sin dator. Hon läste något trevligt för hon log hela tiden. Klart att jag hade velat veta vad. Men just den frågan var inte så viktig. Hennes glädje smittade av sig ändå.
Nästa gång kanske jag ska boka plats i en ”icke-tyst kupé”. Det lär per automatik ge svar på några av mina funderingar.