I dag är det alla hjärtans dag. För de flesta av oss här i Sverige kan alla dagar året runt, om vi vill och lägger manken till lite, vara vänliga och trygga.
Tänk om vi just den här lördagen, den 14 februari, skulle passa på att dela med oss lite från hjärtat. Lägg ett par tjugolappar extra i tiggarens burk utanför butiken. Skänk en halsduk också.
Skicka ett helt paket med hjärtformad choklad till den norska regeringen. ”Bra att ni tänkt om”, räcker som budskap. Blev det ändå inte lite tokigt där i lagförslagsarbetet, om vem som får be om hjälp och vem som får hjälpa? Den rumänska ledningen i sin tur, ja, hur mycket choklad går det åt där?
Och när vi ändå är igång och sprider hjärtan och värme så varför inte vända oss till det riktigt tunga gardet?
Tack, du soldat i krigen världen över, i dag tar jag hand om den där kulsprutan. Här får du en bysse i trä. Ta myssen också när vi ändå håller på.
Jag slänger skynket du har för ansiktet på samma skräphög som ditt vapen. I dag behöver du inte det. Du är Emil och jag är Ida en stund. Du kan hissa upp mig i flaggstången du har på stridsvagnen och så kan jag kasta nybakade vaniljhjärtan till alla barn runt omkring. Sedan delar vi på ett paket glass med chokladsås. Strunta i vem som ritar vad här i världen och vilken kyrka du vill gå till just i dag.
På torgen i alla städer, från Långtbortistan till hembygden, via Trondheim till gigantiska New York kör vi in lastpallar med geléhjärtan. Röda, med socker på. Ta ett paket och ge till någon du tycker om. Eller till någon du inte vågar tycka om. Kanske till någon du vill tycka om, men inte tror att du får och därför inte törs.
Tja, så enkelt det är att sitta hemma vid köksbordet och skriva på ett tangentbord. Att drömma. Det är det fina med ord. Man tillåts vara precis så naiv man vill. Sätta samman dem till en text som är så långt från verklig-heten att den bara går att fnysa åt.
Men ändå. Just i dag. Tänk om. Eller snarare tänk OM.