Ju större blåmärke på överarmen, desto trevligare hade helgen varit. Det här låter en smula absurt, men faktum är att det under en ganska lång period var, ja, nästan som ett mått på den genuina vänskapen mellan en mig närstående man och hans bäste vän. Allra bäst var om någon av dem fick in en kärleksfull träff när den andre inte var beredd. Då gjorde det som ondast och betydde liksom ännu mer.
Manlig logik? Tja, vad vet jag.
Men till saken hör att jag känner igen beteendet från mina kollegor på sportredaktionen. I det fallet är det allra bäst om den som ska utsättas för själva betygelsen redan sitter vid sitt skrivbord. Då tycks det lättare att ”hälsa”.
”Tjena Bergsten!” eller ”tjena Calén!” Och så klipper den senast anlände till den redan arbetande på axeln tills han kvider (men skrattar).
Jag är ensam tjej på sportredaktionen och undantagen från den här ritualen. Om jag utsattes för samma behandling skulle jag förmodligen åka in under skrivbordet och inte hitta fram igen förrän till fikarasten. Då förstår ni intensiteten i det hela. Men mitt i allt slående finns väldigt mycket ömhet, i ordets positiva betydelse. Det är fint att se, på sitt sätt.Varför har många killar så svårt att uttrycka känslor? En del menar att det är nedärvt, jägaren och beskyddaren och allt det där. Men sitter det verkligen så hårt i generna?
För några år sedan skulle en kompis till mig äntligen berätta för sin allra närmsta barndomsvän att han faktiskt hyser större kärlek till det egna könet än till det motsatta. Inget konstigt med det, ändå så förtvivlat svårt att få fram. Det krävdes en hel del stärkande drycker innan det kröp fram, sent en kväll. I förbifarten, mitt i ett annat samtal. Apropå ingenting, liksom. Dagen efter tog de en promenad, pratade ut och så var allting precis som vanligt igen.
Det är en fördel killar har. De behöver inte älta. Det är raka puckar. Ett slag på armen bara. Extra hårt, för extra mycket kärlek. Precis som med en kram.