Gott nytt år!
Ja, nu känns det äntligen så. Det har gått ett par dagar och jag har vant mig ordentligt.
Jag tycker inte om nyårsafton något vidare. Jag vet inte varför, jag kan inte sätta ord på känslorna som dyker upp den dagen, varje år, och som har gjort så sedan jag var liten.
Det börjar ganska okej. Numera är vi alltid samma gäng som firar tillsammans. Planeringen är förstås noggrann; förrätt, varmrätt, efterrätt. Något särskilt till barnen eftersom de varken äter marinerade räkor med avokado – en supergod förrätt som gjorde sitt intåg för några år sedan och som blivit uppskattad tradition bland oss vuxna – eller särskilt mycket av den andra festmaten som hör kvällen till. Någon ansvarar för champagneinköpet, någon annan för fyrverkeripjäser av lagom mängd och mått.
Ja, ni hör, förutsättningarna är goda. Men det hjälper inte mig. En känsla av melankoli förföljer mig hela dagen. Jag har trevligt, det är inte det, men jag känner mig tillplattat vemodig på något sätt. När tolvslaget närmar sig lever festen upp. Det klirras i glasen och hurras och pussas. Alla skrattar och skojar. Efter obligatoriska kramar – dem vill jag inte missa, jag omger mig med människor jag tycker väldigt mycket om – vill jag gömma mig med telefonen. Tårarna rinner. Jag ringer till mamma och till mormor. Vi säger inte många ord. Vi är nämligen av samma skrot och korn. "Lilla gumman", säger mormor. "Mmmm", svarar jag. Sedan gråter vi en stund och några varma tankar far i tystnaden genom etern innan vi lägger på.
Det är inte ledsamhet. Inte saknad efter det gamla året eller någon slags orosblandad förväntan inför det nya. Inte alls. Tankfull tacksamhet, i någon form, beskriver nog ändå känslan bäst. Överväldigande och liksom mäktig långt in i bröstet och magen. Det tar en stund att komma igång igen. Lagom när resten av gänget är färdiga att gå och lägga sig har den positiva känslan nått även mig. Inte så att jag vill börja festa och dansa. Nej, det känns bara lätt igen. Som om jag kan sova gott och vakna glad. Är det själva steget från gammalt till nytt som är svårt? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en känsla som jag inte kan påverka. Men som jag på sätt och vis inte heller vill vara utan.