"Hur är det? Är du stressad?"
När jag fick frågan för tredje gången samma vecka insåg jag att det inte var en slump.
Men inte syns det väl? Är inte jag lugnet själv, utåt sett? Det har jag alltid trott.
Ibland är det nyttigt att behöva komma med ett svar. Det är först då man tänker efter.
"Hur har veckan sett ut?"
Bra, tack! I måndags var jag bortbjuden, på tisdagen jobbade jag kväll, på onsdagar har jag min badmintongrupp och sedan tränade jag själv, i torsdags jobbade jag lite längre och i fredags blev det också ett par jobbtimmar på kvällen, i helgen har vi inte så mycket men jag tar nog med mig datorn hem i alla fall för i övrigt ska jag bara baka två sorters bröd plus lussebullar städapyntahandlaochgåpåadventskalas. Så det blir ganska lugnt.
Hm. Är det när man vaknar på morgonen och det tar en stund att reda ut om det är helg eller vardag som man bör reagera? När man vid andra advent funderar på om det gör så mycket att de sista stjärnorna och stakarna kommer upp till tredje advent istället? När enda kvällen jag, enligt schemat, inte ska hämta på dagis per automatik och utan ifrågasättande blir en kväll att jobba över?
Men vad gör väl det? Jag har ju så roligt!
Jag vill inte ändra på någonting i mitt liv. Jag stortrivs på jobbet, älskar att träna, ser fram emot julen och vill helst tillbringa all vaken tid med mina barn.
En arbetskamrat, en av dem som tyckt att jag sett stressad ut i veckan, kom med ett gott råd.
"Se tillvaron som en stege som du hela tiden klättrar uppför. Du kan inte sätta dig ner och du kan inte hoppa av. Därför ska du välja de bästa stegen och vila där".
Det är tidig söndagsmorgon när jag skriver det här. Det är visserligen jobb, men samtidigt en skön stund i lugnet. Det får bli dagens steg. Jag tycker om liknelsen.
Snart är det jul. Den ser jag inte som ett steg, utan som en hel, skön plattform. Värme, ljus, god mat, nära och kära. Av tomten har jag önskat mig en ipad med tangentbord. Då kan man skriva utan att behöva vänta på att datorn ska starta. Se där, ett bra sätt att spara tid...