Ywonne Sahlberg: Vi hurrade för den resan när vi kom till Köpenhamn

Den som har gjort en resa har något att berätta. Nu vill jag ju gärna tro att även den som inte gjort en resa också har ett och annat att förtälja, men det är kanske att avvika alltför för mycket från den här krönikans färdriktning genom att börja diskutera just den frågan. Eller undra över det nya begreppet, att man reser fast det bara är tiden som går. Du vet, alla de där inre resorna som blivit så frekventa, för att inte tala om alla livsresor.Själv vill jag nog gärna tro att jag har mitt livs resa framför mig. Men väntetiden fördriver jag med att resa bakåt i tiden, till min första utlandsresa. Det är sommaren 1974 och slitet på vårdhemmet har resulterat i sköna slantar som växlats i allehanda valutor. Jag och min bästis Anita ska ut och se världen, fyra veckor i ett stekhett Europa. Vi blir tågluffare, med var sin gigantisk väska. I packningen ingår en vandrarhemsguide, ett antal papperstrosor(!), några t-shirts, en midjekort jeansjacka, papperslakan(!) och lite annat smått och gott.Det är min första utlandsresa, någonsin, och jag är fylld av lika delar förväntan och fasa. Tåget tar 5,5 timme till Malmö och där får vi ta färjan till Köpenhamn. När vi stiger i land på dansk mark tittar vi på varandra och så sjunger vi den där gamla låten ”och vi hurrade för den resan när vi kom till Köpenhamn”. Så hurrar vi. Frågan är om inte den stunden där på kajkanten är resans höjdpunkt, för det som följer är en räcka av dagar i överfyllda heta kupéer, nätter på överfyllda varma vandrarhem och en portmonnä med ett allt mera oroande underskott på pengar. Vi fördiver alla dessa timmar i väntan på nya tåg med att fantisera om all den mat vi ska laga och äta upp när vi väl kommit hem. Under tiden lever vi på billiga hamburgare och sladdrig pommes frites. Vi avverkar nio länder på 30 dagar. Rastlösa färdas vi i turbofart, ständiga uppbrott, ständigt nya mål. Nu vet jag bättre, att det också kan vara så som poeten Karin Boye så vackert diktade, att det är resan som är mödan värd. Fast då måste man nog vara lite mer målmedveten och satsa på att resa lite mindre mödosamt, om du förstår vad jag menar. Helt enkelt, resa lätt.