Jag är en bakåtsträvare. Det är ingen lätt bekännelse att komma med, särskilt inte i dessa tider. Men någon gång måste jag få lätta på trycket och inte bara om och omigen tjata samma visa för samma öron som tvingats höra den år efter år. Jag inser att jag kommer att få många av er mot mig, men förhoppningsvis kan jag också fungera som tolk för en tyst massa.
Det var den 13 november som jag till sist bestämde mig. Nu ska här sägas ifrån, högt och tydligt. Det var när jag såg den stora granen stå på gården därhemma, en gran som anlänt någon gång under de regniga gråtunga morgontimmarna. Den är ståtlig, både grön och grann, MEN! Vad gör den på gården, NU?! Sedan dess har jag ideligen fått vatten på min kvarn, inte minst under hundpromenaderna i kvällsmörkret, när upplysta fönster obarmhärtig informerar om vad som är på gång. I studentrummets fönster ser jag både en stjärna i papp och en sjuarmad ljusstake - och BÅDA LYSER!
Det gör också den där balkongslingan som virats konstfullt av en lägenhetsinnehavare. Ja, det spelar ingen roll vartåt jag tittar, jag ser tecken överallt. Ur led är tiden och jag är sannerligen inte människan att vrida den rätt igen. Men klaga månde jag över eländet. Så här är det. Jag är uppvuxen i det framväxande välfärdssamhället, där framtiden bara blev allt bättre och ljusare, samtidigt som gamla traditioner var krafter att räkna med. Jag talar om sånt som skyltsöndag, första advent, lucia, allt det som hade sin tid, och det var I RÄTT TID och inte en dag, eller som nu veckor, ja, månader i förväg.
Min barndoms vinterland var försänkt i mörker, det var dunkelt när man gick till skolan och nattsvart när man vände åter hem. Men så, en dag, en strålande dag. Då var det första advent och allt var som förbytt. Överallt tindrade stjärnor, gnistrade ljus från illuminerade stakar, det var magiskt, oförglömligt. Då när nu var nu. Inte nu, inte nu, men NU!