Nyfiken i en strut! Som jag undrade över det magiska som ägde rum i de slutna utrymmen, där bara behöriga fick vistas. Tänk att få se det som inte var tänkt att gemene man skulle se. Nu var det inte precis överallt som jag ville tränga mig in utan det var tre specifika ställen det handlade om. Det första var maskinistrummet på biografen, det rum där projektorerna stod och där de stora filmrullarna byttes av vana, snabba fingrar.
Det andra drömobjektet var lite mer att bita i, nämligen att få reda på vad som fanns i kulisserna på teatern. Vart tog de vägen, skådespelarna som lämnade scenen, än åt höger, än åt vänster? Och vart tog alla möbler vägen när scenen möblerades mellan akterna? Jag anade att det måste vara ytor åtskilligt större än ett maskinistrum. Å andra sidan var det tredje rummet betydligt mindre än de två förstnämnda. Jag ville kliva in i förarhytten på ett fjärrtåg, där en lokförare såg till att tåget inte bara gick i tid utan också kom fram i tid.
Jag inser i skrivande stund att det finns en förenande faktor i det här. Det handlar om yrkesskicklighet, kompetenta personer som i det fördolda utför sitt uppdrag, så att besökarna/passagerarna ska få bästa möjliga upplevelse, så att den som bara betraktar det som händer på bioduken, teaterscenen och utanför tågfönstret, ostört kan ägna sig åt att njuta och koppla av.
Hur gick det då med flickdrömmarna? Den första förverkligades hösten 1975, när jag var ”chokladflicka” på en biograf vid Humlegården i Stockholm, där jag sålde Marabouprodukter non-stop bakom en glasdisk i foajén. Den bussiga biografmaskinisten lät mig kliva in i det allra heligaste. Tjugo år senare, uppskattningsvis, lyckades jag listigt förlägga en intervju med en skådespelare på dennes arbetsplats och fick mig en rundtur i hela det fascinerande teaterhuset.
Nu är frågan – kommer jag någonsin att få åka längst fram i tåget, stå där sida vid sida med lokföraren och se landskap susa förbi? Visst är det härligt att fortfarande ha drömmar och hysa förhoppningar!