Dess formspråk var något helt nytt för staden. Byggnadens höjd, som bara överträffades av tornen på dom- och S:t Larskyrkorna, blev dessutom ett nytt inslag i Linköpings siluett.
Byggherre var direktören Jonn O. Nilson. Hans levnadsöde är som en saga. Han, en enkel 19-årig skärgårdspojke från Blekinge, fick 1874 tjänst som bodbetjänt i Linköping. Ett par decennier senare var han en av de främsta och tillika en av de mest förmögna entreprenörerna i den nya hemstaden.
Jonn O. Nilson var verksam inom många skilda näringslivsfält såsom handel, industri, bankverksamhet och kommunikationer. Han var även en för stadens utveckling betydelsefull riskkapitalist och hjälpte dessutom en rad andra företagare som hamnat i trångmål. Till detta skall läggas att Nilson var lokalpolitiskt aktiv.
Sin största insats för Linköping gjorde Nilson genom att skapa Linköpings Elverk, som alltsedan den 4 juli 1904 levererat el till staden. Det bolaget utvecklades småningom till Tekniska Verken.
Senvintern 1919 skrev Nilson en artikel i Corren som i modernare språkdräkt till stora delar kunnat publiceras idag. Han betonade Linköpingsindustrins behov av goda järnvägsförbindelser och efterfrågade nya välbelägna industritomter. Vidare önskade Nilson att bostadsbyggandet skulle underlättas.
Jonn O. Nilson var sedan 1886 gift med Linköpingsflickan Agnes Düring. Tillsammans fick paret en son och tre döttrar. Hösten 1894 flyttade familjen Nilson in i en magnifik våning i sitt palats. Bostaden omfattade tio rum, hall, kök, serveringsrum samt badrum.
Agnes Nilson avled redan sommaren 1919. Jonn O. Nilson själv avled 84 år gammal dagen före julafton 1938. Vid sin bortgång hade Nilson till sin hjälp kokerskan Agnes Peterson, husan Ingeborg Andersson och chauffören Fritz Johansson.
I Nilsons bouppteckning värderades hans kvarlåtenskap till cirka 5 miljoner kronor, vilket idag enligt SCB:s prisomräknare motsvarar nära 150 miljoner. Hans aktieportfölj bestod dels av betydande poster i de egna företagen men också andelar i andra företag, bland annat en stor post i SKF.
Merparten av arvet fördelades inom familjen, men även några av familjens trotjänare ihågkoms. Testamentariskt avsatte han vidare 300 000 kronor, idag motsvarande drygt 8,5 miljoner, till en fond syftande till att försköna Linköping och göra den till en angenäm stad.
Tack Christer Rahmquist.