Nationaldagsfirandet i Sverige brukar vara en glad men lite blyg tillställning. Stämningen var förvisso hög kring Gamla Linköping den 6 juni när solen äntligen bröt fram och människor kunde slå sig ned i gröngräset. Men jämfört med det intensiva flaggviftandet i exempelvis Norge och USA får man nog säga att vårt nationaldagsfirande är återhållsamt.
Den verkliga nationella yran kommer vi att se i den kommande veckan. När landslaget rustar sig för sin första match i fotbolls-EM kommer de blågula tröjorna och halsdukarna fram i tv-soffor och på sportbarer runtom i landet. Våra idrottslandslag och sportstjärnor har kommit att bli samlande nationssymboler.
Svenskar har haft lyckan att växa upp i ett land som varit självständigt och fritt från krig och allvarligare konflikter under flera hundra år. Därför är det inget märkligt i att vi inte har en så stark fixering vid historiska datum, flaggor eller blågula symboler i stort.
Men kanske är det just att svenskheten tagits som så självklar och inte behövt definieras i förhållande till något annat som gjort att vi i dag är ovana vid att diskutera frågor om identitet. Därtill har främlingsfientliga krafter alltför länge fått lägga beslag på de nationella symbolerna, vilket gjort det tabubelagt att försöka sig på ett samtal kring identitetsfrågor. Risken för snedtramp är stor, och alltför ofta kidnappas debatten i hatfyllda forum och kommentarsfält på nätet.
Fortfarande vittnar invandrare om en svenskhet som är svårerövrad, att man riskerar att fastna i känslan av att varken höra riktigt hemma i det nya landet eller i det gamla. Jasenko Selimovic skriver klokt på DN Debatt (5/6): "Vi bör skapa ett nytt 'vi', en ny svenskhet, öppen och inkluderande, som både svenskar och invandrare kan vara stolta över. En identitet som förenar oss och inte särskiljer oss."
Sverige är dock ett land i rörelse. Vi ser hur ett nytt och modernt nationaldagsfirande växer fram. Den relativt sentida seden att ge nya svenska medborgare ett varmt mottagande den 6 juni är en upplyftande syn. Där ser vi ett öppet Sverige att glädjas över, som ger nyblivna svenskar en högtidligt inramad lyckospark.
Sverige har ett gott rykte i det internationella samfundet som ett land som erbjuder förföljda människor en fristad och som välkomnar arbetskraftsinvandrare som vill satsa sin tid och sitt engagemang i ett glesbefolkat land. Det är en tradition att värna om.
Men vi vet också att duktiga människor med ett utländskt klingande namn ibland har förtvivlat svårt att finna jobb i paritet med sin kompetens. Det är ett oacceptabelt mänskligt och samhällsekonomiskt slöseri.
Vi har mycket att lära av USA där medborgarskapet är en så stark identitet att den i sig klarar att härbärgera olikheter. Man behöver inte avsäga sig sitt ursprung för att känna sig som en amerikan. En sådan nationell identitet behöver vi även i Sverige. Och vi behöver artister som Loreen och stjärnor som Zlatan så innerligt väl. De är symboler för ett nytt och inkluderande Sverige som vi alla kan känna stolthet över.
En ursäkt
På Correns ledarsida publicerades den 29/5 ett antal citat från artisten Loreen i ett missriktat försök att vara lustig. För detta ber jag som ansvarig utgivare förbehållslöst om ursäkt.