Åsikter och förslag som ligger utanför korridoren blir därför på förhand uteslutna. Det finns något inneboende mänskligt att vilja umgås med andra människor som påminner om oss själva och som ständigt kan bekräfta att vi är goda människor som har valt rätt. Det är så vänskap utvecklas. Men om den egna gruppen blir för snäv, sluten och till slut stängd, så riskerar den att bli sekteristisk. I stället för att kunna förklara för andra, så hemfaller dessa grupper till att bli fanatiska och dogmatiska, helt enkelt för att de människor som ingår i gruppen glömt bort varför det kan finnas olika perspektiv.
I höstens val blev det ökat stöd för partier som inte vill ha debatt. Deras anhängare är så övertygade om att den egna ideologin är överlägsen och de uppfattar enbart det i samhället som bekräftar deras världsbild. Oavsett om alla samhällsproblem orsakas av invandring, patriarkatet eller kapitalismen, så är lösningen till synes lika enkel. Och det tycks heller aldrig som att den demokratiska diskussionen ses som något värdefullt i sig.
Dagens Sverige behöver mer av filosofen Karl Poppers analys. När de totalitära staterna var som starkast i Europa, såg han likheterna mellan nazism, fascism och kommunism. Alla dessa läror bygger på att samhället ska bli utopiskt perfekt och allt som avviker hotar detta samhälle. I ett öppet samhälle, däremot, kan förändringar diskuteras och människor har rättigheter som politiken inte får överträda. I utopin är varje tanke på något nytt eller annorlunda både ett underkännande av dessa perfekta idéer och ett hot mot den rådande ordningen. Alltså blir fritänkare farliga.
På samma sätt fungerar det i den lite mildare åsiktskorridoren. Alla motfrågor ses som ondskefulla, den egna världsbilden som självklar. Demokrater kan mötas och diskutera vad som kan vara den bästa lösningen, även om det finns olika uppfattningar.
Men de organiserade feministerna vill inte diskutera. De föreslog censur av pressen genom ett ”genusgranskningsråd”. Sverigedemokrater förbjöd Expressen från sin valvaka och twittrade efteråt att de kommer att stoppa yttrandefriheten i ”sinom tid”. Metoden är densamma, målen skiljer. Kollektivism kan inte bekämpas med kollektivism. När alla inom gruppen måste tänka likadant, blir andra åsikter i bästa fall onödiga, i värsta fall något som bekämpas med våld. Finns det någon lösning på detta? Egentligen inte. Den som inte kan eller vill argumentera för sin sak, kan inte heller lyssna på andra. Viljan att möta någon annans tanke saknas. Vi andra måste tålmodigt föra samtalet vidare.
Den uppkomna osäkra politiska situationen i riksdag, landstinget och kommunerna i länet är en sak. Men vilka idéer formar morgondagens politiker? Är det gatornas hat, skrik och demonstrationer, eller är det argument och fakta?