Med vilken rätt klagar flyktingar på maten? Med vilken rätt klagar vi på flyktingar?
Linköping stod länge utanför flyktingskrisen, det gör vi inte längre, när migrationsverket nu placerar ut olika flyktinggrupper till fler orter så har några hundra landat även här, och fler kommer närmaste månaderna.
Hur påverkas Linköping av det? Hur påverkas Linköpingsborna?
Hur redo är Linköping att hjälpa? Hur redo är Linköpingsborna?
En sak vet vi, än så länge är Linköping sig likt. Tornbyrusningen är den samma och innerstadsmyset i city lika mysigt som vanligt. I en stad där medelklassen dominerar, en klass som i Sverige 2015 har det bättre än någonsin, så ligger skyltfönstrens budskap om att julen aldrig känts så bra, med klappar för dig som gillar att mysa, som en len, väldoftande lotion på invånarna.
Men numer, när vissa av oss Linköpingsbor sjunker ner i fåtöljerna på stans fik och smuttar på vår tomtelatte, så finns människor några hundra meter bort med en annan verklighet. Där, i kommunens största evakueringsboende på Kungsbergsskolan, finns 100 asylsökande som lämnat sitt allt. Som i månader flytt över hav och land genom Europa och till slut hamnat här.
Människor som många, likt medelklassen i Linköping, hade det riktigt bra hemma i Syrien, innan bomberna började regna över dem. Som också hade bra jobb, fina bilar, fina hus, allt tryggat.
Nu ligger de i Kungsbergsskolan och allt de äger har de i väskan bredvid sig.
Jag undrar, funkar din vardag ändå, kära Linköpingsbo, även om dessa människor får ligga där?
Är det okej med dig?
När de asylsökande protesterar över sovplatser och mat, som vi rapporterade om i torsdags, är vi nog många som reagerar, som tycker att de inte borde klaga, utan bara ta emot stödet. Jag reagerar så, jag tror att om jag hade tvingats fly från allt så skulle jag vara nöjd för stunden om jag erbjöds tak över huvudet, värme och mat.
Men vem är jag att säga hur man reagerar när man förlorat allt? Hur rationellt tänker man då?
Det är lätt att sitta vid sidan av, bekvämt nedsjunken i fikafåtöljen med latteskägg runt munnen, och säga hur människor i kris bör bete sig. Betydligt svårare att föreställa sig vad de upplever, hur de tänker.
Lättare då att se på sig själv, se hur du, kära Linköpingsbo, påverkats av att dessa flyktingar kommit till din stad?
Har ditt liv försvårats på något sätt? Är det jobbigt?
Ett problem för en så välmående stad som Linköping, för så välmående människor som många Linköpingsbor är, är det klassiska, att ju bättre man har det, desto mer rädd är man att förlora det. Det är ju inte alltid de som har det bäst som är villiga att hjälpa mest. Om man säger så.
Men – om inte en stad som Linköping är redo att hjälp människor i nöd, vilken stad i världen är det då?
Att staden och dess invånare, precis som alla andra berörda orter i Sverige, kommer att påverkas är givet. Vissa mer än andra. När flyktingboenden skapas på mindre orter utanför stan påverkas självklart omgivningen där mer av det än invånarna i innerstan gör av boendet på Kungsbergsskolan.
I måndagens Corren berättade Siv Montelius i Ekeby hur hon påverkats av att vara familjehem till två ensamkommande flyktingbarn.
En vacker historia om en vacker människa, vars liv berikats av det sällskap dessa killar gett henne.
När våra efterlevande om hundra år läser om flyktingkrisen på 2010-talet kommer Siv Montelius finnas med där i kapitlet ”Så hjälpte människor i Östergötland”.
Jag hoppas även Linköping och Linköpingsborna tar en plats i det kapitlet.