Sorgen låg oändligt tung över bänkraderna, som dominerades av ungdomar, helt vanliga ungdomar som förlorat en skolkamrat, som alldeles för tidigt konfronterats med våld och ond bråd död. Killar i stora höstjackor, några med bakvänd keps, och unga tjejer grät och höll om varandra.
Hur ska man hitta ord till tröst mitt i det fasansfulla? Prästen talade om det trotsiga hoppet som vi måste hålla fast vid, det trotsiga motståndet mot ondska och våld, lidande och död. ”För varje ljus som vi tänder är starkare än mörkret runtomkring.” Det tändes många hoppfulla ljus i Allhelgonakyrkan i går kväll, trots allt.
På vägen från den sorgedrabbade orten hör jag Uno Svenningssons nästan sönderspelade låt ”Under ytan” på bilradion. Textraderna griper tag.
”Någon sparkar och slår en stackare där som är helt utan chans
Jag ser att ingen verkar bry sig och inte heller jag
Rädslan är för stor och stark för att göra något alls.”
Men tragedin i Ljungsbro handlar om precis det motsatta. Den handlar en person som vägrar att låta brutaliteten få fritt spelrum. Den handlar om en enskild människa som skyndar till undsättning för den svagare gentemot en person som slår omkring sig i blint raseri.
Likheterna med det nio år gamla dubbelmordet i Linköping är förfärande. Både gångerna är det modiga kvinnor som förlorar livet när de instinktivt gör det rätta, när de kämpar för att skydda barn som håller på att slås ihjäl.
Det är ett civilkurage som är vi alla måste böja oss inför. Men det är ohyggligt att detta mod hade ett så högt pris. Och att barnen inte kunde räddas.
Hur går man vidare efter ett sådant här våldsdåd? Inga enkla svar finns. Sorgen måste få sin tid. Omsorgen om varandra behöver ges plats. Och ropen på hämnd måste motas.
För i denna tragedi finns bara förlorare. Det bästa vi kan göra för att hedra dem som vi saknar är att försöka göra det rätta. Vi måste bekämpa hatet. Annars har vi både förlorat dem som dödats och oss själva.
”Under ytan är vi alla små. Under ytan kan en god själ förgås.”