Som journalist har jag privilegiet att få besöka många olika miljöer, och träffa alla sorters människor. Under de drygt 20 år som jag har arbetat i Linköping har jag mött företagsledare och utförsäkrade, papperslösa och professorer. Ibland blir kasten tvära, på förmiddagen intervjuar jag en ensamstående mamma som måste vända på varje krona, och samma eftermiddag är jag på presskonferens med stadens toppskikt.
Människor har alltid levt olika liv, på olika platser. Men på de senaste 5-10 åren har jag sett en tydlig utveckling: Linköpingsborna lever i allt större utsträckning i skilda världar, med växande skillnader i livsvillkor och allt mindre kunskap om varandra. I Skäggetorp bor barn som aldrig varit i centrum, dit åker ju bara de som har pengar. Många har aldrig varit inne i en villa eller i ett radhus. I de dyra områdena bor människor som umgås så mycket med varandra att de riskerar att helt tappa perspektiven. Varför åker inte alla till Mauritius på semester? Det är ju så trevligt där!
Utvecklingen är inte unik för Linköping, det är Sverige som har förändrats mer än vad vi tror. 1995 hade vi de minsta inkomstskillnaderna av alla OECD-länder. Juristen tjänade mer än industriarbetaren, men skillnaden var förhållandevis liten. De bodde inte så långt från varandra och barnen gick ofta i samma skolor.
Men på de senaste 20 åren har inkomstspridningen i Sverige ökat mer än i något annat EU-land. Enligt en OECD-rapport har Sverige halkat från första till 14:e plats på listan över jämlika länder i EU. Det främsta skälet till det ökade inkomstgapet är att stora grupper har fått betydligt mer pengar att röra sig med. Men sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer har enligt SCB fått sämre ekonomi sedan 2006.
Det är en snabb förändring som kan uttryckas så här: De flesta har fått det bättre, men inte lika mycket bättre.
I kölvattnet på detta har bostadssegregationen ökat, det har aldrig varit så långt mellan Hjulsbro och Skäggetorp som i dag. Och skolsegregationen är i det här perspektivet en katastrof. Det fria skolvalets mörka baksida är att det framför allt är de ekonomiskt och kulturellt välbeställda som använder den, och då i syfte att välja bort de skolor där de mindre privilegierade grupperna har sina barn. På kort tid har Linköping blivit en stad där barn med olika livsvillkor växer upp helt åtskilda från varandra. I några skolor finns det skolklasser där varenda barn har utlandsfödda föräldrar.
När den penningstarka medelklassens livsstil blir norm växer frustrationen hos dem som av någon anledning inte har hamnat där i livet. Men jag tror att också själva rörelsen, mot ett samhälle med större skillnader där olika grupper lever allt längre från varandra, påverkar oss mer än vi anar. Det finns en förlust av gemenskap som människor uttrycker när de säger att ”något har gått förlorat i det här landet”. Här krävs en ärlig och varmhjärtad politisk diskussion. Och det är bråttom, för det är från oron och maktlösheten som populistiska partier får sin näring och kan vinna anhängare med sina förenklade förklaringsmodeller.