Jag var 14 år, det var tidig lördagsmorgon och plötsligt slog brorsan upp dörren till mitt pojkrum och skrek:
– Palme är död! Mördad!
Jag minns det som det vore igår.
Dagarna som följde, ja månaderna som följde, satt vi alla som klistrade framför tv-nyheterna och följde mördarjakten.
Den där fredagskvällen på Sveavägen 28 februari 1986 hände något med Sverige.
Det kände vi då, det ser vi alldeles tydligt idag. Där och då blev Sverige kallare.
Vi trodde bara det kunde hända utomlands, att bara andra länders största mördades – inte vår statsminister, inte på öppen gata, inte i vårt Sverige.
I morgon är det 30 år sedan.
Idag har vi ett annat Sverige, där solidaritet är ute och politiker tävlar om vem som kan vara tuffast mot de svaga.
Jag hade velat höra Palme om vår tid. Han som hela sitt politiska liv, på 50-, 60-, 70- och 80-talet, talade om att visa omtanke människor emellan.
Oavsett tid har vi de politiker vi förtjänar.
När vi klagar på Stefan Löfvén och Anna Kinberg Batra, när vi tycker Jimmie Åkesson har märkliga värderingar, ska vi ha i åtanke att politiker och deras agendor alltid är ett resultat av den tid de lever och verkar i. Att vi har de politiker vi själva, vår samtid, skapar.
De som kände Olof Palme vittnar om ett intellekt som hade lyckats med vad det än hade företagit sig. Att så vassa intellekt väljer politiken blir allt ovanligare.
I vår tid, där vi inte gärna engagerar oss ideellt, där vi hellre förverkligar oss själva än tar strid för andra, är politikens oglamourösa möten inte det hetaste karriärvalet. I vår tid söker vi oss hellre till pengarna, till en karriär i näringslivet.
Att Palme valde politiken förklarade han med att han växte upp i ett hem, ett privilegierat sådant på Östermalm, där man trodde på att världen gick att förändra. Världen då var andra världskriget, en tid lik vår med många utsatta, med miljoner människor på flykt i Europa.
Att föreställa sig Palmes retorik idag är lätt, det är bara att spela upp Fredrik Reinfeldts sommartal 2014, då han som statsminister en månad före valet bad svenska folket öppna sina hjärtan, att visa tålamod för de ökande flyktingströmmarna.
Många moderater gick i taket, lika ilskna som vore det självaste Palme som yttrat orden, och när SVT:s vallokalsundersökning visade att Sverigedemokraterna mellan valen 2010 och 2014 plockade 29 procent av sina väljare från just moderaterna, härledde många det till Reinfeldts tal.
Olof Palme vädjade på samma sätt hundratals gånger i närmare tre decennier, bland annat med dessa ord i ett radiotal på juldagen 1965:
"Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt."