Användningen av adhd-mediciner har ökat kraftigt sedan början av 2000-talet. Uppemot 60 000 personer behandlas numera med centralstimulerande läkemedel. En övervägande andel är påfallande unga, det handlar om barn mellan 10 och 17 år. Användningen ökar även bland vuxna.
Denna typ av medicinering är omdiskuterad. Användningen skiljer stort mellan olika landsdelar. På vissa kliniker prövar man först behandlingar utan läkemedel och i andra han skrivs medicin ut, medan andra kliniker sätter in läkemedel så snart diagnosen klarlagts. Fortfarande saknas nationella riktlinjer för adhd-medicinering men Socialstyrelsen arbetar med att ta fram sådana.
Vissa debattörer menar att det förekommer en överdiagnosticering och ifrågasätter om det verkligen kan vara så att en adhd-epidemi brutit ut bland svenska barn.
Ett av de argument man hör är att nedskärningar i skola och förskola gjort att acceptansen för den som avviker det allra minsta blivit minimal. Den som har svårare än andra att koncentrera sig och att sitta stilla i skolbänken riskerar att definieras som ett problembarn. Och för att få adekvat extrastöd krävs ofta en diagnos.
Andra menar att nya kunskaper gjort att vi nu kan diagnosticera barn med dessa problem och pekar på de snabba förbättringar den enskilde upplever vid medicineringen.
Både en och annan gång har jag nog själv funderat över det rimliga i att ge så många barn tung medicinering och om biverkningen av långvarig användning från unga år verkligen är ordentligt känd. Men ett inslag på radion häromdagen blev dock en verklig tankeställare. Sveriges Radio refererade en kartläggning som gjorts inom Kriminalvården i västra Sverige. Av vålds-och sexualbrottsdömda män i åldern 18—25 år visade det sig att nära två tredjedelar (63 procent) haft adhd som barn. Och nära hälften (43 procent) hade kvar sin adhd som vuxna.
Kriminalvårdens undersökning visar också att påfallande många av dessa män har missbruksproblem. Frågan är om det inte i en hel del av dessa fall handlar om försök till självmedicinering, som fått synnerligen destruktiva konsekvenser för både missbrukaren och omgivningen
Givetvis krävs fler undersökningar för att grundligt kartlägga förekomsten av adhd bland våldsdömda och vi behöver veta mer om konsekvenserna av tidig medicinering för adhd. Men undersökningen visar på vikten av tidig upptäckt av utagerande barn och på behovet av tidiga insatser i barnomsorg och skola.
Sannolikt har många av dem som i dag sitter på våra fängelser tidigt skilt ut sig. Men ungen som alltid klättrar högst upp i varje träd, som hellre klättrar ovanpå gungställningen än sitter i gungan eller som bara kan sitta still någon minut på morgonsamlingen är på inget sätt förutbestämd till en kriminell karriär. Med rätt stöd kan denna oro i stället bli till en kraft som kan få sitt utlopp i idrott eller någon annan aktivitet.
Adhd-undersökningen visar på behovet av en human kriminalvård som inte bara förvarar de dömda utan som också erbjuder psykiatrisk vård och socialt stöd. Ytterst människor väljer en kriminell livsstil.