Åtvidaberg är den lilla bruksorten som tvingats på knä fler gånger än man kan räkna till, under den ena strukturomvandlingen efter den andra, men som sedan alltid trotsigt rest sig.
Åtvidabergs FF är ingen dålig symbol för en ort som i år firar 600-årsjubileum. Det är ett lag som så många gånger förr gjort det omöjliga möjligt och därför är älskat långt utanför de östgötska trakterna.
Numera har det envisa laget återtagit sin rättmätiga plats i fotbollens högsta serie. Därmed har traditionen återknutits till min barndoms hjältar Ralf Edström och Roland Sandberg.
Förra våren var det bråttom att få Kopparvallen färdig inför premiärmatchen i Allsvenskan, så bråttom att supportrar, spelare och vanliga åtvidabergare ryckte in för att skruva fast de sista stolarna på den nya läktaren. Var någon annanstans skulle så många frivilliga kunna mobiliseras? I Åtvid finns engagemanget.
Jag har mina rötter i Dalarna och vet vad kärleken till ett idrottslag kan göra för sammanhållningen i en bygd. Visst är det så att Leksands IF kvaddat både sin egen ekonomi och kommunens för att hålla den spröda drömmen om ännu ett SM-guld vid liv. Vansinne, skulle de flesta säga, men för många av oss med dalabakgrund är det trots allt meningsfulla uppoffringar.
Kärleken till ett lag är enande. Men det finns också en punkt där den sammanbindande kärleken vänds i sin motsats.
Jag har häpnat över vreden som vänts mot den unge journaliststudenten och fotbollsspelaren Robin Bornehav som brutit tystnaden kring så kallade inkilningsritualer i idrottsvärlden. Han anade säkert att hans öppenhet skulle väcka irritation, men valde ändå att stå upp för sina uppfattningar. Det kräver mod.
Hur svårt hade det varit för ÅFF-ledningen att omedelbart gå ut och tydliggöra att det som Bornehav upplevde under sitt klubbläger var oacceptabelt och inte något som ÅFF ska stå för? Så hade saken varit utagerad.
I stället vände man vreden utåt, mot Bornehav och mot Corren som berättat om incidenten. Elitspelare i laget följde upp genom att håna Bornehav i sociala medier. Man kan med fog säga att ÅFF:s krishantering under dessa dagar gick från svajig flygfärd till pinsam kraschlandning.
All heder dock åt assisterande tränaren Niklas Egnell som ärligt och rakryggat bad Robin Bornehav om ursäkt ”för den totala brist på empati som vi i ÅFF visat upp de senaste dagarna. Förlåt, kör hårt.” Det kräver också mod.
Under veckan har Robin Bornehav tvingats pröva på flera olika roller i medievärlden: som avslöjare, intervjuperson och sedan som drevjagad i sociala medier. För en journaliststudent är det onekligen en intressant om än prövande resa in i yrket. Inkilning är bara förnamnet.
Men Bornehav har visat prov på oräddhet och integritet och kommer när detta ståhej lagt sig att ta med sig nyttiga erfarenheter till journalistiken. Det finns dock en och annan som efter denna historia bör fundera över hur man hanterar ifrågasättanden från omvärlden och hur man bygger en stark och inkluderande laganda.
För vi är många som vill fortsätta att älska och heja fram vårt ÅFF, laget som aldrig ger sig och som likt humlan bestämt sig för att flyga trots att det egentligen inte borde gå.