Vem bryr sig om pojkarna?

I måndags var jag på skoldebatt i Kisa. Politiker, tjänstemän, skolfolk och föräldrar diskuterade vad som kan göras för att lösa några av skolans problem.

Linköping2014-04-10 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Mot slutet reste sig en mamma och uttryckte sin förtvivlan över just grabbarna. Hon undrade varför det går så dåligt för pojkarna och varför det inte görs mer för att hjälpa dem. Tyvärr var jag tvungen att åka och missade fortsättningen. Men någon nämnde ”antipluggkultur”.

När ”antipluggkultur” anförs som förklaring till pojkars sämre betyg reser jag ragg och osäkrar min bössa. Det var i en statlig utredning 2009 som begreppet planterades. Sedan dess har pojkars påstådda ”antipluggkultur”, trots protester från bland annat lärare, blivit ett mantra.

Om flickor gör sämre ifrån sig är de diskriminerade. Om pojkar gör sämre ifrån sig så är det deras eget fel, tydligen.

Jag har aldrig stött på den där utbredda antipluggkulturen och ifrågasätter den starkt. Och att antyda att pojkar får skylla sig själva för att de har låga betyg – det är inget annat än förfärligt. Lika korkat som att säga till en tonårstjej som skär sig att ”ja, du har väl fel attityd, helt enkelt”.

Om förhållandet vore det omvända, att det var flickorna som kraftigt släpade efter i skolan, hade det tillsatts statliga utredningar och funnits krisgrupper i varje buske.

Varför går det sämre för pojkarna än för flickorna?

Därför att den typ av undervisning som i dag praktiseras, individuellt arbete och egen kunskapsinhämtning, inte passar alla grundskolegrabbar. Flickorna har blivit normen. Lugna, stilla och skötsamma, precis vad (de kvinnliga) lärarna önskar sig? Många grabbar skulle svara bättre på mer disciplinerad katederundervisning som också kräver att de tas i hampan och lär sig hålla klaffen. Det i sin tur kräver att det finns lärare som har mandat – och förmågan! – att få dessa bokstavsbehängda, helt normala, grabbar att brotta ner sina myror i brallan. Dags att kvotera in män i grundskolan?

Varför görs det inte mer för att hjälpa dem?

Därför att de inte är flickor. Vi har nu en gång för alla bestämt oss för att det är flickor och kvinnor som är offer och synd om, inte pojkar och män. Tvärtom, de är förövarna för böveln!

Det finns många exempel på hur skev svensk jämställdhetsdebatt är. Varje år kommer larmrapporter som skriker att ”unga flickor mår sämst”. För det har de själva uppgett i enkätundersökningar.

Om det är sant, hur kommer det sig då att det är killarna som tar livet av sig? Kanske för att de inte gillar att skylta med hur de mår och fylla i enkäter? Av alla självmord bland ungdomar står killarna för 75 procent. Pojkar har mycket svårare att få vuxenvärldens hjälp och stöd när de mår psykiskt dåligt. Det börjar tidigt. Stökiga i skolan, dåliga betyg, skuldbeläggande för att det är deras eget fel, en växande känsla av otillräcklighet . . .

Samhället noterar det, men det är fortfarande nästan uteslutande flickors problem det talas om och satsas på.

Hur är det möjligt?

Det är möjligt därför att det parallellt med detta finns tusentals svenska pappor som inte får träffa sina barn, av den enda anledningen att exfrun inte vill det. Trots att vi vet hur viktiga manliga förebilder är för unga killar.

Den enögda och grumliga synen på jämställdhet tycks ha permanentats i det här landet. Det är inte en ”anti-pluggkultur” som är problemet, utan en ”antipojkkultur”.